Tag Archives: kulturarv

Jag uppmanar Roger Mogert (s): -Utveckla Kungsträdgården för 2000-talet och placera Apple’s IT-palats på Norrmalmstorg

17 torsdag Aug 2017

Posted by in Kulturpolitik

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Till Roger Mogert(s)

Klart att vi som IT-nation ska ha bra marknadsplatser för världens IT/Dator-konsumenter och -leverantörer.

IMG_1347

Men en IT-butik i en citypark är inte optimal prioritering. Här några punkter om vad det gäller:

i) -Kungsträdgården är Stockholms CentralPark, en öppen rekreations- och attraktionspark; inte bara för Stockholmarna, den är också ett Kulturfönster för alla internationella turister – som blir fler och fler. En oas med metropolens citykvaliteter för alla. De  ANRIKA glasskioskerna SKA vara kvar. De byggdes vid då Stockholm hade visionen om en stor citypark av det slag som Kungsträdgården har förutsättningar att bli fullt ut på 2000-talet.

ii) -Tvärtemot planerna att bygga IGEN ytan mellan parken och Hamngatan ska den ytan ÖPPNAS och flankeras av glasskioskerna tillsammans med en ev ytmässigt lämpligt dimensionerad restaurang.

iii) -Flytta IT-palatset till Norrmalmstorg. Klart vi som IT-nation ska välkomna ett IT-platsa på RÄTT PLATS.

iv) -Norrmalmstorg är knutpunkten som övergavs. Här stannar inga bussar och spårvagnar. Väck torget till liv genom att flytta IT-palatset hit – som med en ny och stor öppen yta mellan Kungsträdgården och Hamngatan blir ett öppet sammanhang från Strömmen ända bort till Norrmalmstorg. Trafiksaneringen och SL-hållplatsen Kungsträdgården knyter redan nu samman ytan med små justeringar (refuger/parkträd/utsmyckning).

v) – Ett Norrmalmstorg med nuvarande servering, nuvarande torghandel och ett IT-palats blir en attraktiv knutpunkt till gagn för Stockholms Pretigekvarter för världens modemärken på Biblioteksgatan och BirgerJarlsgatan

vi) -BirgerJarlspassagen – en undanskuffad stadspärla från början av förra seklet kan åter komma till heders genom ökad närhet till gångstråk och ett levande Norrmalmstog.

Roger Mogren, utvärdera helhetskonceptet ovan! Ta gärna mina förslag som dina.

/Ulf Lönnberg, KDS gruppledare i Stockholms Kulturnämnd.

Stockholms kulturchefer ska jobbrotera

29 onsdag Mar 2017

Posted by in Kulturpolitik

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

(Artikeln publicerad under rubriken Cheferna borde sitta sex år i Mitt i Kungsholmen  nr 13 den 28 mars)


Kultur främjar hälsa, turism och samhällsutveckling. Men kultur finns också för sin egen skull. Den fria kulturen vidgar vår verklighet, bejakar det nya och det ännu okända. Samtidigt vill vi att traditioner och kulturarv ska säkras som vår gemensamma bas för framtiden.

Idag gäller tillsvidareanställningar för verksamhetschefer på kommunala förvaltningar som beviljar verksamhets- och projektbidrag inom kultur- och föreningsverksamhet. Detta leder till en risk för alltför nära relationer mellan ledande politiker och ledande tjänstemän. Detta blir problematiskt när det gäller exempelvis grannlaga bidragshanteringar då personkopplingarna ibland kan leda till stagnation.

Armlängds mellan kultur och kulturpolitik
Principen om armlängds avstånd mellan kulturen och politiken ska garanteras. Därför bör precis som för vissa andra statliga funktionärer som tillsätts på tidsangivna förordnanden samma villkor gälla för verksamhetschefer på kommunala förvaltningar som beviljar verksamhets- och projektbidrag inom kultur- och föreningsverksamhet. Det gäller också på chefsnivåer inom de kommunala musei-, biblioteks- och teaterverksamheterna.

Ordning och reda i kulturpolitiken
Politiska krav på budgetansvar är givna förutsättningar för hållbar kulturpolitik. Politikerna själva har att stå till svars för de kulturmål de gått till val på: från grundläggande demokratiska värderingar till prioriterade målgrupper för olika kulturupplevelser. Det handlar således både om mätbara mål och om kulturpolitiken som garant för att vissa konstnärliga inriktningar och experiment inte får företräde eller hämmas framför andra.

Långsiktiga demokratiska värderingar
Med 6-åriga förordnanden för verksamhetschefer kan politiken tillförsäkra sig självständig kultur- och konstnärlig professionalitet, kameral måluppfyllelse och nödvändiga politiska justeringar över tid. Kulturpolitiken är och ska vara en demokratisk balansakt.

Tidsförordnanden för verksamhetschefer skulle stärka principen om armlängds avstånd mellan politik och kultur. Det skulle stärka kulturpolitikens uppgift att också värna våra västerländska, demokratiska värderingar.

Ulf Lönnberg
Gruppledare för Kristdemokraterna i Kulturnämnden i Stockholm

Offentliga kulturchefer ska jobbrotera

19 söndag Feb 2017

Posted by in Kulturpolitik

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , , , ,

(Texten uppdaterad 21/2 -17)
Liksom vissa statliga funktionärer tillsätts på tidsangivna förordnanden finns det starka skäl att tillämpa samma princip för vissa offentliga chefsfunktioner på kommun- ooh landstingsnivå. Det gäller främst chefsposter inom kulturen.

Alla möjligheter ska prövas för att hålla armlängds avstånd mellan politik och kultur. Den åtskillnaden kan stärkas med ökad användning av tidsbegränsade förordnanden för verksamhetschefer på kommunala/landstingskommunala förvaltningar som på

Rykkinn bibliotek/foto:hege Nouri/ Creative Commons/Bilden har ej samband med denna artikel


Rykkinn bibliotek/foto:hege Nouri/ Creative Commons/Bilden har ej samband med denna artikel

delegation beviljar verksamhets- och projektbidrag inom kultur- och föreningsverksamhet. Det gäller också på chefsnivåer inom de kommunala och landstingskommunala musei-, biblioteks- och teaterverksam-
heterna.

Politiska kulturpolitiska krav på budgetansvar är givna förutsättningar för hållbar kulturpolitik över tid. Politikerna ska också verka för och stå till svars för de politiska mål de gått till val på; det gäller allt mellan principprogram och riktlinjer för tillämpning av grundläggande demokratiska värderingar och målprioriteringar när det gäller exempelvis åldersgrupper och lokala geografiska preferenser. Det handlar om mer eller mindre precist mätbara mål. Kulturpolitiska policydokument som ska vara ideologiskt förankrade ska också garantera att vissa konstnärliga inriktningar, trender och experimentgenrer inte får företräde eller hämmas framför andra. De politiska målen ska bejaka det öppna, det nya och det ännu okända, och detta samtidigt som traditioner och kulturarv måste säkras för framtiden i den politiska viljeriktning som resp parti gått till val på.

Att omsätta ett partis kulturpolitiska program regionalt och lokalt kräver således tydlig färdriktning , brett praktiskt handlingsutrymme och professionell utvärdering. Det kräver administrativ och exekutiv kompetens på chefsnivåerna. I detta komplicerade sammanhang är också tjänstemännens integritet av avgörande betydelse för kulturpolitikens utfall – utan pekpinnar inom vida ramar. Okunniga och klåfingriga politiker som har personliga synpunkter på provokativa, samhällskritiska och obekvämt granskande konstnärliga yttringar göre sig icke besvär.

Genom exempelvis 6-åriga förordnanden kan politiken tillförsäkra sig både självständig kultur- och konstnärlig professionalitet, kameral måluppfyllelse och nödvändigt politiska justeringar i den balansakt som kulturpolitiken alltid är.

Armlängds avstånd mellan politik och konstutövning är beroende av hur kulturpolitiska program skrivs och tolkas. Den offentliga kulturens verksamhetschefer får inte vara kringskurna av pekpinnar samtidigt som kulturpolitikens färdriktning ska vara både tydlig och stark som motkraft mot de extrema krafter som hotar demokratiska värderingar.

Med tidsangivna förordningar på verksamhetschefsnivåerna skulle kulturen som sakpolitiskt område bli tydlig. De politiska utnämningarna skulle vitalisera den offentligt finansierade kulturen men också skydda mot inskränkt instrumentell kulturpolitisk styrning; ökad rörlighet på just denna arbetsmarknad skulle tvinga politikerna att skapa attraktiva chefstjänster för profilerade och drivande professionella arbetstagare. Det övergripande syftet är att organisera den offentliga kulturen – politiskt och exekutivt – som stärker fria och modiga aktörer som vill kväsa extremvänsterns och extremhögerns öppna och dolda agendor som vill använda kulturen för sina egna syften.

Historien har visat att kulturpolitiken inte får lämnas vind för våg i oroliga tider. Från mandatperioderna frikopplade förordnanden på adekvata chefsnivåer inom offentliga kulturinstitutioner skulle bidra till att värna den fria kulturen när populism hårdnar.

Kuhnke (mp) och Walterum (c) firar Tryckfrihetsförordningen 250 år

03 lördag Dec 2016

Posted by in Kulturpolitik

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Politiker ska skydda yttrandefriheten. Politiker ska hålla armlängds avstånd till kulturens fokus, uttryck och samhällskritik.

Tryckfrihet, yttrandefrihet och kulturpolitik hänger intimt samman.

Det är en uppseendeväckande timing av Kulturminsitern Alice Bah Kuhnkes timing i det att hon just när Tryckfrihetsförordningen fyller 250 år spekulerar om lagstiftning mot falska nyheter. Expr-ledaren 2/12 skriver pedagogiskt så att alla ska förstå: ”–när Alice Bah Kuhnke–antyd[er] att det kan behövas tvingande åtgärder även mot falska nyheter borde alla varningsklockor ringa–Kulturministern har förvisso rätt i att fejkade och falska nyhetsartiklar är ett problem–Men när kulturministern öppnar för att lagstifta mot problemet framstår medicinen som betydligt farligare än sjukdomen.–Om sociala medier ska sätta stopp för falska nyheter krävs dock att någon får makten att avgöra vad som är att betrakta som sant och falskt.”

Samtidigt visar P4 Skaraborgs undersökning att var tredje politiker i Skaraborg tycker tycker att det ska vara förbjudet att publicera bilder som kan vara kränkande för religionsutövare. 35 procent av de som svarat anser att förbud mot publicering av Lars Vilks teckningar, eller karikatyrerna i den franska tidningen Charlie Hebdo är på sin plats. Majoriteten av de intervjuade politikerna tycker också att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål borde höjas kraftigt. Kommunalrådet Leif Walterum (c) i Skövde säger i en uppföljande tidningsintervju:
– Det är egentligen onödigt med den typen av provokationer, för det leder ju egentligen inte till något positivt. Han säger vidare: Jag står för min åsikt i det här sammanhanget. Det som behövs är någon form av normkritisk diskussion kring vad som är okej och inte.

”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” heter det i det programförslag som Miljöpartiets partistyrelse hade att behandla inför regeringstillträdet. Det handlar om en kulturpolitisk maktmaximering som nu till stora delar implementeras av Alice Bah Kuhnke. Det leder till en påfordrande kulturpolitisk konformism. Det handlar om rätt etnisk grupp på rätt plats i kulturinstitutionerna. Det handlar om klassperspektiv som ett tvingande kriterium när  kulturverksamheter ska utvärderas. Kulturinstitutionerna ska få särskild fortbildning i postkoloniala teorier och de ska upprätta detaljerade mångfaldsmål. Regionala kulturinstitutioner ska tvingas(!) ta emot gästspel vid sidan om den egna produktionen.

Alice Bah Kuhnke är inte den första ministern i historien som makthungrigt nyttomaximerar kulturen för egna syften.

Kommunalrådet Leif Walterum i Skövde är inte den förste lokalpolitiker som vill begränsa konstens utrymme till förment ”god samhällskritik”. Det strider också mot andan i Tryckfrihetsordningen och kräver – liksom ”Alice Bah Kuhnkes sanning på social medier” att också konsten ska godkännas av politiker.

Politiker ska skydda yttrandefriheten. Politiker ska hålla armlängds avstånd till kulturens fokus, uttryck och samhällskritik.

– – – –
Walterum ångrar sig – Utdrag ur SLA 
I onsdags gick han ut med ett förtydligande på sin Facebook-sida där han skrev ”Jag vill inte på något sätt inskränka yttrandefriheten. Jag vill inte se några som helst förändringar av den rådande lagstiftningen på området” Hela reportaget

Fri kultur bekräftar inte gruppers särart

14 lördag Maj 2016

Posted by in Uncategorized

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Kulturarvet i stort kan värderas som en internationell eller kosmopolitisk angelägenhet. Men det kan också identitetspolitiskt knytas till den egna kultursfären – här och nu – enligt vilken individen/betraktaren/kulturkonsumenten tillhör ett eller flera kollektiv på grundval av sin etnicitet, klass, sexuell läggning, sitt kön mm.

Det sista museet, Timbro 2016, 150 sid

Det sista museet, Timbro 2016, 150 sid

Thomas Gür i SvD den 7 maj:

Någon kanske tror de kan ställa sig utanför gruppidentiteten. Enligt det identitetspolitiska synsättet är de i så fall antingen okunniga–eller så ha de förrått gruppen -de har gått i sold, mentalt eller pekuniärt, hos en annan, ofta mäktigare grupp.

I förra veckan lanserade Timbro Johan Lundbergs bok Det sista museet vid ett samtal mellan författare och konstnären Makode Linde med Eli Göndör som moderator.

Johan Lundberg konstaterade att styrningen av dagens kulturpolitik med stark identitetspolitisk kan jämföras med motsvarande politikskt färgade styrning på 1960-talet och framåt som byggde på marxistisk världsbild. Samtidigt påminde han om att en kulturpolitiken ”gick över” och att det säkert också kommer att gälla dagens identitetspolitik.

Men med den profetian får vi inte, som jag ser det , luta oss tillbaka i likgiltigt förväntansfulla väntans tider. Med Miljöpartiets kulturpolitik som bottenplatta för Stefan Löfvens S-MP-regering går mycket förlorat innan identitetspolitikens verkningar blåst över.

Makode Linde höll med om att hans tårta visst kunde befästa identitetspolitikens både exkluderande och integrerande konsekvenser. Men det kan också vara så att denna effekt i ett längre perspektiv istället kommer att få inkluderande konsekvenser för de grupper som idag står utanför och saknar makt. Makode Linde fick frågan om han med sitt verk Tårtan ville väcka en tanke eller styra i en viss riktning och svara: Lite både och.

Johan Lundbergs bok Det sista museet är en uppgörelse med identitetspolitikens intåg i svensk kulturpolitik. Bok är skarp i sin analys och lyfter fram hur många av vänsterns identitetspolitiker tummar på grundläggande fri- och rättigheter för att nå sina mål. Just därför är boken ett så viktigt inlägg i dagens kulturpolitiska debatt. Lundberg må ha rätt i att även identitetspolitiken så småningom blåser över. Men redan nu har kritiskt tänkande borgerliga kulturpolitiker ett ansvar för att kväsa den identitetspolitik som hämmar flera sakpolitiska områden och som dessutom urlakar vårt kulturarv till förfång för de inkluderande bildningsideal som det krassa välfärdssamhället så väl behöver.

Baksidestexten på Det sista museet manar till handling: ”God kultur förenar människor. Genom litteraturen, konsten och teatern upptäcker vi det allmängiltiga. Ett fritt kulturliv är därför en av de allra starkaste krafterna för integration, i ett mångkulturellt samhälle. Men vad händer när idén att det inte finns något allmänmänskligt blir vägledande för kulturpolitiken? När kulturen i stället ses som ett instrument för att bekräfta varje grupps särart?”

—
Se också
Mattias Hermansson, kulturchef Sveriges Radio:
”Och det är nog hög tid för medier och politiker att inte låta de där debatterna bara domineras av de allra mest högljudda och tvärsäkra åsikterna.”

Varken gamla barnvisor eller sagoböcker skadar våra barn?

10 tisdag Maj 2016

Posted by in Uncategorized

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Listan över gamla sagoböcker som antas kunna skada våra barn blir allt längre. Trångsynta normkritiska kulturdebattörer och ängsliga förlag tilltror varken allmänheten, läsare eller ens barnen om att utifrån sin korta eller långa livserfarenhet kunna uppfatta en gammal saga för vad den är: – en saga. Eller för den delen en en barnvisa från förr.

Elise Karlsson (Aftonbladet 9/5) gillar aktuella och tidsanpassade sagor. Hon lyfter fram barnboksförfattaren Richard Scarry, ”som under 30 år [gjort] löpande ändringar i sina klassiska Sysselstad-böcker. Så att pappa Kanin till slut också fick vara med i köket och steka ägg. Och en menora tog plats bland andra helgfirande attiraljer.”

Gott så. Men Scarry är exempel på en författare som själv valt att ändra, följa upp, skriva ny story vartefter tiden går. För ambitiösa föräldrar skulle hans tidigare utgåvor kunna tjäna som jämförande samhällsorientering i barnanpassat perspektiv. De är i sina versioner lika viktigt tidsdokument som de gamla sagor som författarna och vi efterlevande låter bestå i oförändrat skick.

För Elise Karlsson är det ointressant huruvida Richard Scarry bara väljer lättillgänglighet i nuet eller om han har ett pedagogiskt syfte med sina uppdateringar av tidigare utgåvor. Han kanske ser varje utgåva som ett fristående verk med tidigare av läsarna kända huvudkaraktärer.

Vi hyllar i Sverige öppenhet över tid och rum. Vi är stolta över den sociala utveckling vi skapat nationellt och i viss mån bidragit till globalt. Men när vi ska forma vår egen nutida migrations- och integrationspolitik i samklang med vår nutida omsorg om vår kultur – som är och ska vara under ständig utveckling – får många ångest när de ska kryssa mellan verkliga och inbillade reaktionära och rasistiska snubbeltrådar.

Självklart står det förlagen fritt att marknadsanpassa sin utgivning – även genom ”manus-förhandlingar” med sina författare. Men att i missriktad tolerans förorda att gamla sagoböcker plockas bort från våra bibliotek och att (nu levande) barnboksförfattare helst ska skriva om sina historier, leder fel. Det berövar våra unga och kommande generationers egenupplevda upptäckter förändringar i tiden.

I helgen hörde jag gammelmormor nynna för sitt barnbarns barn. Spädbarnets föräldrar frågade sin mormor vad det är för text till den där melodin som hon kände igen.

Jag kommer ihåg ungefär så här blev svaret:

Lillan skall sova och vara snäll
annars kan hända att Lillan får smäll.
Lillan skall inte skrika så där
ser inte Lillan att mamma är här?

– Men hallå – man får väl inte aga sina barn utbrister den unga mamman.

Så fick vi i familjen 7 spontanminuters nutidshistoria med kunskapsutbyte mellan 4 generationer (den minsta får det om några år av sin mamma). Denna gång handlade det om hur barnagan trängts bort från nära och fjärran länder – och att Sverige var tidigt ute att lagstifta mot barnaga….

Siw Malmkvist sjöng den på scen 1963 i en minnesvärd version med nyanserade bottnar. Också det en tidsmarkör.

Senast i raden av hotade sagoböcker som normkritiska kulturdebattörer vill ändra i eller förbjuda är Jan Lööfs  Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.

Nej – låt oss lämna gamla barnböcker och -visor i fred – de skadar inte våra barn!
Rätt hanterat berikar de t o m oss själva och våra barn.

Se gärna Aleksandra Boscanins ledarsstick, SvD 11 maj) ”Putsa inte bort provokationerna”.

(Se gärna min kommentar i närliggande ämne Okränkt, kränkt, kränktare, kränktast)

Okränkt, kränkt, kränktare, kränktast

28 söndag Feb 2016

Posted by in Allmän politik, Kulturpolitik

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

20160225_174903I torsdags ordnade ”Stockholm pratar” en samtalsträff under rubriken ”Hur fri är konsten?”. Rubriken överensstämde inte med vad som skulle diskuteras. Det kom istället att handla om huruvida olika medborgares benägenhet att kränkas av stadens offentliga konst ska styra vad som ska visas. Antingen var rubriken i hastigheten felsatt eller också missade arrangörerna helt att hålla rubrikens grundläggande frågeställningen i fokus.

Hur som helst befarade arrangörerna att paneldeltagarna skulle provocera varandra och åhörarna till den grad att nivån på anständigt uppträdande i en offentlig kulturdebatt kunde raseras. Innan det började passerade två uniformerade ordningsvakter runt i lokalen. När de gått ut uppmanades vi mötesdeltagare i hälsningsanförandet – två gånger – att respektera olika infallsvinklar och inte hemfalla åt personangrepp. Den uppmaningen upprepades ännu en gång av moderatorn innan paneldeltagarna presenterades.

Arrangörernas demonstrativa ”säkerhetspådrag” illustrerar att det i dagens tidevarv med smala åsiktskorridorer antas finnas en kritisk massa som inte längre vågar lita på andras respekt för och vilja till konstruktiva samtal i politiska frågor med viss komplexitet.

När detta drabbar ett litet kulturdebattsevent i Stockholm är det dags för alla och envar i stort och smått till vardags och i det offentliga – och i det privata – inte inordna oss i dagens karga åsiktsklimat.

Vad sas då under samtalet? Bl a att
– kulturarvet är inte något vi bara har – vi formar det vi för vidare
– att plocka ner gammal eller tidigare konst eroderar vårt kunskapskapital, all konst måste också förstås med sin tids glasögon
– bra och korrekt information med texter och guidning ger ett mervärde
– att de bort det mest utmanade är riskfritt, det finns alltid tillgänglig information för de som sätter sig på sin stjärt och läser på
– alla måste bli lyssnade på
– vissa i panelen rör sig farligt nära gränserna för censur

Ordna en ny debatt om hur fri konsten är i offentlig miljö (som angavs i rubriken) eller bjud in samma talare som får redovisa om, hur mycket, på vilket sätt och i vilka sammanhang offentlig konst får, ska eller hindras att kränka medborgarna. Ett annat alternativ kan vara att anordna den diskussionen utifrån ett utvalt konstverk. Varför inte Hilding Linnqvist ”Svenska sjömän i främmande hamn” som i avmaskad version var en del av affischen för träffen Stockholm pratar i torsdags.

 

Acceleration i 71 år

22 fredag Jan 2016

Posted by in Uncategorized

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

De flesta av oss har förstahandsintryck från vad mor- och farföräldrar berättade och gjorde.

När min morfar och farfar föddes under sista decenniet före 1900 regerade Oscar II. De hade således egna förstahandsförmedlade intryck från 1830-talet via sina mor- och farföräldrar. För dem var det svunna tider…

För oss 40-talister gav våra första barndomsberättelser bilder från en, med våra mått mätt, också svunnen tid. Det handlade om Hästskjutsar, Jordbrukssverige, Ånglok och Tågresor med medhavd Matsäck, en släktings Första Bil, enstaka Krutgummor som tog Körkort, Orakeluttalanden av Doktorn med stort D, Söndagsskola, Varma somrar och Kalla vintrar.

Men redan våra mor- och farföräldrar kunde liksom deras föräldrar – efter industrialismens genombrott – uppfatta stora skillnader i livsvillkoren under sin egen livstid. Och vi 40-talister upplever än snabbare tekniska och sociala förändringar än vad de upplevde.

Vi glömmer lätt att referenspunkter mellan generationerna med nödvändighet skiljer sig starkt åt. Vi vill gärna att de yngre ska ta våra tidsmarkörer som de mest relevanta – eller åtminstone förstå dem – i vardagen, i sin utbildning, i sina livsval.
kontanter

Föräldrar födda kring 1980
– har aldrig ägt en femöring och kommer knappast ihåg sedlarna som ersatts av guldtiorna.
– har alltid öppnat läsk- och ölglasflaskor kapsylöppnare och nu mestadels genom att dra i ringen
– har alltid haft AIDS i sin begreppsvärld
– såg inte snö söder om Gävle förrän några år sedan
– minns inget annat än att det alltid varit lag på att använda bilbälte – även i baksätet
– har alltid sett Kungen som en pappa med tre barn
– har MTV alltid funnits
….. osv: för att inte tala om IT-samhället som från 90-talet ändrade livsbeteenden mellan två generationer.

Det är exempel på referenspunkter som i vardagsrealismens gemenskaper sällan är relevanta. På samma sätt som vissa yngre i förvärvslivet länge trodde att pensionärer helst matade duvor.
pduvaDet är de äldre generationernas uppgift att föra vidare kunnande och livserfarenheter till gagn för de ungas framtid. Ju snabbare förändring och utveckling desto mer angeläget att vi med förnuft och visdom förstår att upptäcka de yngres egna relevanta och för oss nya referenspunkterna.

Använd även deras tidsmarkörer som hållpunkter i samtal och umgänge. Då kan vi föra vidare våra noggrant utvalda och bästa vägvisare i livet. Först då kan vi med trovärdighet vägleda yngre med de normer och de företeelser som kanske faktiskt var bättre förr i tiden.

71 års acceleration kräver att våra referenspunkter är mer flexibla än de yngres. För att dela med oss måste vi vara nyfikna och själva vilja lära av de yngre.

Bästa sättet att nå de yngre är att ärligt och tydligt vilja bejaka snabb utveckling och allt längre livscyklar. Sådan nyfikenhet gör oss gladare och mer tillfredsställda som människor. Sådan nyfikenhet sänker generationströsklarna.

Ingemar Callenbergs målningar i Kolingsborg

09 måndag Nov 2015

Posted by in Uncategorized

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Med det nödvändiga och slutligen fastställda beslutet om Nya Slussen rivs nu vår klöverbladsliknande Slussen. Det är det femte slussenbygget i ordningen efter Drottning Kristinas från 1642. När morgondagens Nya Slussen är färdig är alltså spåren från knutpunktens epok 1937-2015 borta.

Nils Erikssons sluss från 1850 blev redan på 1920-talet en flaskhals. Industrialismen och den tidens få landförbindelser över Mälaren gjorde att trycket på Slussen ökade snabbt. Ökat transportbehov Mälaren-Saltsjön och ökad biltrafik gjorde att båtar, bilar och spårvagnar fastnade i långa köer varje gång Slussbroarna öppnades. Detta lättade något 1929 när Hammarbyleden öppnade. Slussenbroarna behövde inte öppnas lika ofta.

I stadens naturliga och nödvändiga utvecklingsfaser finns det alltid anledning att överväga vilka särskilda tidsmarkörer som är adekvata att vårda.

Ingemar Callenbergs muralmålningar i personalutrymmena i det gamla Kolingsborg skildrar hamnarbetarnas vardag. På senare tid har många argumenterat för att en av eller alla målningar borde räddas. Det har skett i massmedia och i mail direkt till flera av oss förtroendevalda i berörda nämnder i Stockholms stad.

Sent ska syndaren vakna. Jag har efter moget övervägande nu sällat mig till alla som vill bevara så mycket som möjligt av detta konstverk.

Det finns all anledning att för framtiden markera Slussenområdets viktiga funktion i Stockholms och Sveriges utveckling över tid. Det har varit och är ett viktigt arbetsplatsområde – från sjöfartskapacitet till morgondagens cityfunktioner. Det har varit en trafikpunkt som utvecklats i takt med industrialism och bilismens nu – eller förhoppningsvis snart – passerade peak. När nya Slussen står färdig är blir den en oas för alla med god närhet till många kommunikationer.

Precis som vi på andra platser i staden har minnesmärken och information som sätter in olika platser i sitt tidsmässiga och funktionella sammanhang bör vi längs Nya Slussens promenadstråk ha information, offentlig utsmyckning och konst som ger förståelse för platsens historia och dessutom ökar trivseln i den nya miljön. Där platsar Ingemar Callenbergs målningar med de krav för skydd mot väder och vind som krävs. Det är min förhoppning att detta tas i beaktande då beslut om platsens gestaltning så småningom står för dörren.

Jag tänker arbeta för detta på det sätt som står mig till buds som ersättare i stadens Kulturnämnd.

Ulf Lönnberg
Kristdemokrat, ersättare i Kulturnämdnen i Stockholm stad

Nej till MP:s kulturpolitiska maktmaximering

25 söndag Okt 2015

Posted by in Kulturpolitik

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Miljöpartiet nalkas det som makthungriga politiker i alla tider sökt nyttomaximera; kulturen för egna syften. Dessvärre saknar inte rapporten totalitära undertoner.

”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” heter programförslaget som Miljöpartiets partistyrelse ska ta ställning till. Det handlar mer om makt- än kulturpolitik ”För kulturpolitik är först och främst maktdelning” enl arbetsgruppen. Gruppen har viss bredd, bl a genom en fd/avhoppad/rekryterad (?) socialdemokratisk kulturpolitisk stockholmsprofil. Är det förklaringen till rapportens maktpolitiska slagsida? Hur som helst får det oönskade  konsekvenser nationellt, regional och lokalt.

Förslagen leder mest mot en påfordrande kulturpolitisk konformism. Det handlar om rätt etnisk grupp på rätt plats i kulturinstitutionerna. Det handlar om klassperspektiv som ett tvingande kriterium när  kulturverksamheter ska utvärderas. Det handlar om sanktioner mot dem som inte klarar MP:s partipolitiserade kulturkrav.

Kulturinstitutionerna ska få särskild fortbildning i postkoloniala teorier och de ska upprätta detaljerade mångfaldsmål. Regionala kulturinstitutioner ska tvingas(!) ta emot gästspel vid sidan om den egna produktionen.

Även ekonomiska avtal mellan fria, offentliga och kreativa näringar ska regleras. Det kommer att underminera skyddet av immateriella rättigheter.

Rapporten saknar helt konsekvensanalyser av sådan detaljerad reglering av allas vår kultur.

Makthungriga politiker har i alla tider sökt nyttomaximera kulturen för egna syften. Utanför Miljöpartiets kulturbubbla råder dock stor samsyn om att kulturen ska vara så fri som det bara går. Politiker ska helt enkelt hålla armlängds avstånd till kulturens, fokus, uttryck och samhällskritik.

Kulturen ska finnas för sin egen skull. Kulturen ska på egna meriter ifrågasätta och bidra till sammanhang över tid och rum.

Människor ska själva få välja – i högre och lägre grad – olika kulturupplevelser under livets gång. Det är utifrån vardagens praktikaliteter och omvälvande upptäckter som vi i drömmar och visioner strävar bortom det sannolika, det möjliga och det okända. Det är i denna eviga process som våra erfarenheter, överväganden och beslut ständigt prövas.

Det är sant; om marknadskraften vore kulturens enväldige domare skulle många människor aldrig komma i kontakt med de kulturyttringar som efter hand skänkt dem personlig utveckling och – till och med – en del av meningen i livet. Just därför ska progressiva kulturpolitiker också främja det rika kulturliv som engagerar och skapar utan offentlig finansiering. Det ska finnas plats för alla kulturaktörer som bidrar till förnyelse, ifrågasättande, analys, förströelse och underhållning.

Styrningen av hela rikets kulturutveckling i den riktning som arbetsgruppen förordar saknar inte totalitära undertoner. I Stockholm betackar vi oss för MP:s kulturpolitik. Fri kultur är en förutsättning för fler visionära, orädda och kritiska medborgare.