Den liberala kulturpolitiken Christer Nylander (L) önskar sig fler bildade riksdagsledamöter i kammaren (Aftonbladet-Debatt 26 ds). Det är det många väljare som gör. Men – genom alla nomineringsprocesserna -har vi de politiker som vi själva väljer.

Självklart kan nya riksdagsledamöter behöva en duvning i grunderna för vår konstitution utöver grundläggande information om riksdagens arbetsformer.

En ny bildningsinsats som Nylander önskar är ”en duvning i ekonomi”. Men redan efter de mest basala faktaredovisningarna kommer konsekvenserna av politisk påverkan på ekonomin utifrån valet av ekonomiska teorier att bli kontroversiellt.

Hur fastställs vilka ekonomiska modeller som ska ingå i Nylanders ekonomiska duvning? Visst, för att kunna argumentera såväl för som emot behövs minst ett uns av kunskap om flera olika ekonomiska modeller. Men vilka? Nylander duckar klämkäckt ”Icke desto mindre vore det värt ett försök”.

Ekonomi är en förutsättning för all politisk verksamhet och riksdagens budgetbeslut är en av den demokratiska rättsstatens grunder för vår rätt att oss själva beskatta – och fördela tillgängliga medel.

Att vilja skapa enighet om vilken introduktion i ekonomi som Sveriges Riksdag ska erbjuda ledamöterna inför varje ny mandatperiod är att låna sig till subtil politisering av bildning – i detta fall i ekonomi.

Men Nylander har en poäng i att bildning vidgar perspektiven, lägger grund för en intellektuellt hederligare debatt, ökar eftertänksamhet och beredskap att lyssna in och analysera andras vetande och synpunkter.

Som alla andra organisationer i civilsamhälle och näringsliv har var och en att rusta sin egen organisation. Ju öppnare och mindre förutsägbar – eller fördomsfull – inriktning på de egna företrädarnas bildning är, desto mer styrka och uthållighet får respektive organisation över tid.

Svenskt partiväsende är i princip skattefinansierat. Liberalen Nylander kunde eventuellt pröva tanken på att viss andel av de offentliga bidragen gick till fortbildning som partierna själva väljer. Det sker redan I dag men någon form av öronmärkning kunde måhända tillfredsställa Nylander.

Hur dessa utgiftskonton ska rubriceras sätter bara fantasin gränser för. Varför inte ”Montaignes bi-konto” eftersom Nylander gillar bilden av ett bi som samlar nektar från olika håll och utifrån det skapar sin alldeles egen honung. Varje parti/ledamot har ju att skapa sig sin egen ideologiska och sakpolitiska plattform och ett öppetsinnelag för vad som sker i omvärlden.

Nylander fördjupar sig inte denna gång i huruvida Liberalerna idag vill ha en statlig kulturkanon a la exempelvis Danmark. Det är synd, ty det är i den diskussionen vi möjligen kan vaska fram olika delar i vårt kulturarv som gemensam bas. Men det låter Nylander anstå. Det vore bra om han samtidigt slog fast att varje parti själva ska sköta sin interna fortbildning för spänstiga debatter i riksdagen. De debatterna blir bäst utan påbjuden politiskt, likformade eller särskiljande, bildningsideal.

Ulf Lönnberg

KD-gruppledare i Kulturnämnden i Stockholm