________________
Under hösten 2019 ger jag ut min debattbok

”Utan religionsfrihetens rättigheter och begränsningar – ingen demokrati”.
________________
DN:s ledarskribent Erik Helmerson har varit på återinvigningen av kyrkan i Qaraqosh i Irak, som vandaliserats av IS, och frågar retoriskt: ” Hur svårt kan det vara att låta folk tro på vad de vill” (DN:s ledare på ledarplats 22/8).

Han blickar hemåt Sverige: ”Att staten ska säga blankt nej till troende som utsätter andra för religiöst tvång är självklart. Det irriterade motståndet mot fenomen som offentliga böner, kyrkklockor, utrop från avlägsna minareter och slöja på vuxna människor är något helt annat.”

I FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna stadfästs religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Religionsfriheten kan inte och ska inte vara villkorslös.

Vissa upplever motståndet mot religiösa fenomen som irriterande, andra vill ha begränsningar och alltför många bryr sig inte.

Dispyter och kraftmätningar om hur religiösa urkunder ska tolkas och tillämpas är upp till de religiösa ledarna. Avvägningen av vilka religiösa rättigheter och uttryck vi ska tillåta ute i samhället är en statlig och politisk fråga.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder men de senaste decennierna har Sveriges religiösa landskap förändrats.Vår religionsfrihet utmanas nu främst av de muslimska aktörer som i Sverige vill ha flera religiösa fenomen i samhället och som ytterst vill tillämpa Koranens rättskipning, parallellt med eller istället för vårt rättssystem. Att verka för ändringar i eller för ett annat rättssystem är att agera politiskt. Och ställningstagandet ”att staten ska säga blankt nej till troende som utsätter andra för religiöst tvång” är i högsta grad en politisk fråga.

 

Att religionsfrihetens begränsningar ska upprätthållas, oavsett vem det irriterar, är för de flesta av oss självklart.

Låt oss börja med böneutropen. Regelbundna och institutionaliserade böneutrop är inte förenliga med våra värderingar. Man ska kunna nås av ett religiöst budskap ibland på offentliga platser men också kunna undvika det i andra miljöer. Sverige som stat är sekulär men det svenska samhället är inte och ska heller inte vara fritt från religion.

Den västerländskt judiskt-kristna traditionen har tjänat oss väl. Men vi tillåter ändå inte kristna samfund att återkommande sända ut böner, predikningar, lovsånger eller psalmer via högtalare. Det är en rimlig ordning. Det finns ingen anledning att låta islam göra det. Vi har att ta vårt ansvar för att svenska muslimer i ro ska kunna praktisera sin tro utan påträngande fenomen och förtryck.

Bönen i sig behöver inte vara förtryckande, men dess innehåll utgör en trosbekännelse och när denna proklameras via externa högtalarsystem kan de som vill skapa eller upprätthålla ett förtryck, uppfatta det som om att de har den sekulära rättsstatens stöd. Att säga nej till böneutrop som regelbundet tränger in i människors hem och tillvaro är viktigt för att främja integration och undvika polarisering.

Sverige behöver en tydligare religionspolitik. Partierna har att ta sitt ansvar och ange hur de förhåller sig till islams politiska dimensioner. Väljarkåren förväntar sig att partierna försvarar vår sekulära religionsfrihet i en tid då den utmanas av otidsenliga religiösa tankefigurer.