Titel: Kristdemokratin i Europa

Författare: Ingvar Svensson och Lennart Sacrédeus

Förlag: Tarnovia AB, 2018, 222 sidor

Inför valet 2018 gav kristdemokraterna Ingvar Svensson och Lennart Sacrédeus ut en lärobok om kristdemokratin i Europa med tyngdpunkt på tiden fr o m och efter Andra Världskriget (med förord av Alf Svensson).

Den 26 maj är det EP-val och att det i Sverige har behövts och behövs mer kunskap om kristdemokratins roll här hemma och ute i Europa är uppenbart. Boken är ett bra tillskott för de politiskt-konstitionellt engagerade och den intresserade allmänheten som är angelägen om att positionera sig i rågången mellan religion och politik i den sekulära, demokratiska rättsstaten.

Partiet Kristdemokraterna går nu starkt framåt i Sverige tack vare tydligare prioriteringar, oräddare argumentation och mer uthålligt fokus på partiets tidsaktuella kärnfrågor, mer nu än vad som varit fallet under många år.

Givetvis finns också andra djupgående faktorer som påverkar partiets plats i det nya svenska politiska landskapet. Den relativt nya partiledningen har seriöst och övertygande hållit främlingsfientliga populister stången i en tid när Sverige utmanas av de (klan)traditioner och religiösa påtryckningar som den stora invandringen fört med sig.

Partiet bildades 1964 som en reaktion mot sekulariseringen med avskaffandet av morgonbön i skolan som utlösande faktor.

Redan från start slog den förste partiledaren fast – och höll fast vid – att partiet var och skulle vara icke-konfessionellt. Även icke-bekännande kristna var välkomna, något bekännelsekrav infördes aldrig – detta i motsats till hur det norska Kristelig Folkeparti agerade. Det svenska KD hade ändå att kämpa mot, som partiet själv uppfattade, allmänhetens och massmedias fördomar. Nu i efterhand konstaterar författarna helt korrekt: ”Delvis ligger nog också skulden för detta på att inte alla svenska kristdemokrater har insett skillnaden.” (sid 23)

Vi är många i den svenska valmanskåren som är ovana med religiösa förtecken och referenser i dagspolitiken. För författarna och KD:s ursprungliga kärnväljare kändes det sannolikt mer hemtamt än för kadern av nytillkomna medlemmar som levde och lever utan religiös samfundsanknytning (själv gick jag med 2005). Boken har potential att bredda perspektiven för den allmänkristna och kyrkligt inaktiva delen av valmanskåren.

Partiets tydliga personkopplingar till pingströrelsen och med mångårigt omvandlingstryck på de s k underlivsfrågorna (samlevnad, sex, abort, hbtq) har krävt mycket energi och dessa frågor skrämde länge bort presumtiva sympatisörer. På den punkten har den nya partiledningen gjort stora och avgörande insatser för partiets framtid.

Boken är översiktligt informativ. Den vänder sig uppenbarligen (kanske omedvetet?) mer till de egna, tidigare förväntade kärnväljarna än till den allmänpolitiskt intresserade allmänheten i framtiden. Bokens språkbruk, fokus på kyrkornas arbete och de aktiva kristnas syn på och roll i politiken, gör boken till en saklig men religiöst färgad partsinlaga.

Boken presenterar för få generella och sekulära ingångar till partiets otvivelaktiga konstruktiva och ärliga socialliberala ambitioner med den sunda marknadsekonomin som välfärdsstatens uthålliga resurs. Alltså just det som skulle kunnat ha väckt större förståelse för partiet som en icke-konfessionell aktör i svensk politik.

Med det sagt tillför genomgångarna av KD:s systerpartier i de europeiska länderna värdefulla fakta som sällan redovisats så konkret översiktligt. Även EPP som det konservativa och kristet orienterade blocket i EU presenteras sakligt och lättillgängligt. Det är välbehövligt.

Mycket skrivs om de västeuropeiska kyrkornas insatser i det gamla Öst-Europa. I förbigående finns en formulering som tär färgat av författaren som ännu tycks ha ett 1950-talsperspektiv på sakernas tillstånd här och nu i Europa: ”Den mer än sekelgamla franska principen, närmast dogmatisk, om lekmannaskap och en sekulär stat, liacite’, handlar om det laddade motsatsförhållandet till vad antikyrkliga krafter uppfattat som katolskt präststyre, klerikalism, eller i varje fall i deras ögon alltför stor kristen påverkan på politiken.”

Men redan vid bokens publicering 2018 borde författarnas omvärldsbild ha motiverat dem att beskriva religionsfrihetens betydelse som demokratins förutsättning med våra västerländska mått mätt. Att se ”alltför stor risk med kristen påverkan på politiken” är också en plikt för sekulärt kristna politiker som har att försvara religionsfriheten mot teokratiska strömningar som slinker med i den invandring som vi försvarar.

Redan 2016 vid kyrkornas synod i Magdeburg konstaterade den tyske finansministern Wolfgang Schäuble (CDU) att stat kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.

Även om vi är många som tar det för givet hade den religionspolitiska ansatsen lyft en för övrigt läsvärd bok till en högre nivå