I mitt Facebook-flöde ondgör sig många över kulturministerns frisyr medan många anda lyssnat på flera intervjuer med henne och finner hennes budskap attraktivt.

Amanda Lind, kultur- och demokratiminister samt minister med ansvar för idrottsfrågorna
Kulturminister Amanda Lind

Att hon blivit utsatt för drevliknande(?) påhopp om appropriering, för misstaget att ”hylla Kaplan” och för sin miljöpolitiska och regeringens kulturpolitik måste väl ändå hållas isär och nyanseras. Att kritisera en frisyr leder ingenstans i ett seriöst sakpolitiskt samtal.

Kaplanhyllningen har hon tagit tillbaka. Men kulturpolitiskt får hon tåla hård ideologiskt och sakpolitiskt motstånd. Återstår att se hur hon orienterar sig religionspolitiskt för religionsfrihetens rättigheter och begränsningar och mot politiska och religiösa extremisters dolda agendor.

Mp (och regeringen) använder kulturpolitiken för långtgående påverkan av normer, värderingar med oblyg respektlöshet för öppna och breda offentliga samtal utanför åsiktskorridoren.

Kulturpolitikens uppgift är i första hand att rusta den kulturpolitiska infrastrukturen med resurser och bidragsformer med största möjliga frihet för kulturen och dess utövare inom yttrandefrihetens ramar. Att värna kulturarvet – parallellt med nutida kultur – är tydlig ideologisk skillnad där mp+s är min politiska motståndare.

I miljöpartiets kulturpolitiska program ”Frihet och föränderlighet” står det bl a om Kulturarvet: ” Det som görs i dag kan vara kulturarv i morgon. Därför måste den kultur som skapas i dag förvaltas omsorgsfullt så att den kan komma nya generationer till del”, skriver (mp). Det håller jag med om.

Men att ”Kulturarvet bör tolkas och omtolkas löpande under tidens gång i takt med att ny kunskap tillkommer” (ur programmet) är att relativisera frågan.

Miljöpartiet har med all tydlighet visat att dagsaktuell kulturpolitisk argumentation som inte ryms inom vänsterns åsiktskorridor ska kväsas.
På den punkten finns inga justeringar i (mp):s nya miljöpolitiska program. Amanda Lind står inför en stor uppgift om hon på allvar avser att avpolitisera sin kulturpolitik och fjärma sig sin företrädare Alice Bah Kuhnke.

Förra mandatperioden gick Alice Bah Kuhnke in i regeringen med MPs kulturpolitiska program ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet”, som slog fast att för (mp) är ”kulturpolitik är först och främst maktdelning”.

Politikens klåfingrighet på genderforskningen är tydligt exempel. Att ensidigt pröva att anlägga genusperspektivet och betrakta livet och samhället som konsekvent präglat av förhållanden mellan könsroller och samtidigt motarbeta faktabaserade invändningar mot genderforskningens slutsatser och ta dessa som angrepp på regeringens genuspolitik är ett exempel på sammanblandning av politik, kultur och forskning och värdebaserad kulturpolitik.

Amanda Lind har en intressant utmaning i att förverkliga programmet om de Kulturella och kreativa näringarna. Där står att det ”är positivt att kulturen, utöver det värde det skapar för människor, också kan bidra till sysselsättning och tillväxt i en sektor som kan vara långsiktigt miljömässigt hållbar.”

Många har försökt att dra praktisk nytta av kulturen. Återstår att se om hon kan frigöra den möjliga tillväxtpotentialen utan att falla undan för aktörers lockrop om att den instrumentella konsten och kulturen kan kunna lösa allt från de stora samhällsproblemen till de medborgarnas fortbildning. I så fall har kulturen blivit politikens tjänare.

Välvilligt tolkat kanske miljöpartiet vill fjärma sig sin förra kulturministers kulturpolitiska maktagenda. Som sagt – det återstår att se.