Ulf Jonsson, jesuitpastor och professor, delger oss i SvD (Under strecket, den 15 ds) fakta om den naturliga teologins rötter. Det är angelägna kunskaper även för en bredare allmänhet nu när religionen tar sig allt fler uttryck i vardagen och i våra offentliga rum.

Att människans altruism kan vara ett resultat av den evolution som genom årtusendena format människan (och faunans alla arter) är inget nytt. Men det är knappast allmänt känt och och föga accepterat som en livets förutsättning för religiösa ledare, icke-konfessionella och konfessionella (parti-)politiska krafter som nu tar sig allt mer plats i vår sekulära välfärdsstat.

Med vårt svenska statskyrkoarv, 1800-talets väckelserörelser, 1900-talets snabba och genomgripande sekularisering och nu, i det unga 2000-talet, de religiöst anstuckna mångkulturella influenser är det ännu de religiösa urkunderna och filosofernas verk som inspirerar till existentiellt sökande. För existentiellt sökande må mystiken ta vid när förnuft och kunskap inte ger tydliga svar. Men den naturliga teologin är inte svaret. Det skriver inte heller Ulf Jonsson men spåret kan ändå leda fel.

Ulf Jonsson, som beskriver den naturliga teologins rötter så väl, ser dess uppgift idag som en möjlig dörröppnare och försvarare av religionens plats i samhället. Den teologin må ha sina principiella och praktiska förtjänster för samhällets utveckling mot humanistiska och alturistiska ingångsvärden. Jag är medveten om att Ulf Jonssons ärende inte är religionspolitiskt, men jag vill ändå uppmärksamma honom på att den naturliga teologins plats inte är någon annan än vad som ryms inom vår religionsfrihets rättigheter och begränsningar.

Ulf Jonsson framhäver också den naturliga teologins rötter som förankrade och vuxna i västerlandets traditioner. Frågan är om våra gener och vår arvsmassa därmed skulle vara särskilt disponerade för kristendomen som människans religion. Det är i så fall att dra väldigt långtgående slutsatser.

Ulf Jonsson drar också stora växlar på den naturliga teologins roll och inverkan på dagens och morgondagens moderna samhällen. Han avslutar understreckaren:

”Varför reflektera över religion utifrån någon annan utgångspunkt än utifrån den kristna uppenbarelsen, om ändå nästan alla människor tillhör samma kristna konfession? Men i dag när Sverige är ett land med människor med olika religiös bakgrund och då många över huvud taget inte längre tolkar tillvaron med utgångspunkt i någon specifik religiös tro, blir behovet större av att kunna samtala offentligt om religion utifrån en bredare bas och på den filosofiskt informerade allmänningen. Den naturliga teologins återkomst i vår tid kan vara av stort värde i det sammanhanget.”

Religionspolitiken är ett sakområde som alla andra politiska sakområden som påverkas av att världen förändras och att olika aktörer agerar för sina syften. Även inom detta område finns lobbyister, särintressen och självutnämnda experter som vill påverka specifikt vår svenska religionspolitik.

Särskilt framträdande är vissa företrädare för islam som målmedvetet prövar och tänjer på religionsfrihetens gränser. De pressar på för att få in fler religiösa symboler i det offentliga rummet, påtvinga medborgare begränsande könssegregerande normer i skolor och i arbetslivet.

I sådana sammanhang ska inte ”den naturliga teologins rötter” eller ”naturrätten” användas varken som argument, fakta eller evidens. I Kariodeklarationen från 1999 slår ett antal asiatiska stater fast att koranen är deras rättsliga grund (sharia) och Saudiarabien har slagit fast att de inte känner sig bundna av FNs religionsfrihet i de stycken den strider mot koranen. Inom UNESCO talar man om ”asiatiska värden” som utgår mer från individens ansvar inför kollektivet/klanen till skillnad från vår syn på rättsstatens funktion.

Men ska vi med Ulf Jonsson fråga oss ”varför reflektera över religion utifrån någon annan utgångspunkt än utifrån den kristna uppenbarelsen” då får vi inte i religionspolitiska sammanhang blanda in varken ”den naturliga teologin” eller andra ”läror” som överordnade ”andras läror”.

Framtidens fred och religionernas framtida samexistens har inte med lärornas innehåll att göra utan bygger istället på hur vi skapar gemensam syn på religionsfrihetens skydd i det globala samfundet FN.