Vidga tid- och rumsperspektiven

Ett av människans tidigaste synliga spår av aktiviteter för mystiska och kulturella syften är Göbekli Tepe i Turkiet, från 9 500 f Kr.

En annat tydligt skede utgör de abrahamitiska religionerna. Med de förstås  judendom, kristendom och islam. Religionernas profeter Moses, Jesus och Muhammed räknas till patriarken Abrahams ättlingar. De antas ha dött år 1407 f Kr, år 33 respektive år 632. Under en period på cirka två årtusenden grundades således tre världsreligioner.

Gemenskapers och religioners makt

Forskarna menar att små och större grupper med egna karakteristiska (mysticism, kultur, riter – idag också intressen, särintressen och kompetenser) som skiljer ut gruppen mot andra främmande, hotfulla och fientliga gemenskaper, har gynnat olika gruppers och samhällens överlevnad över tid.

I det perspektivet och med våra demokratiska mått mätt, skulle de abrahamitiska religionernas inträde kunna ses som en tidsmarkör för religioners verkan med utmanande världsomfattande politisk kraft.

Gemenskaper inom vilka flera gudar skulle dyrkas och fruktas för olika syften utgjorde visserligen en bredare minsta gemensamma nämnare men också en lösligare sammanhållning i jämförelse med de som samlades kring en gemensam gudom.

Religion och politik

Statsöverhuvuden och samhällssystem har lockats av religionernas förmåga att ena stora stora kollektiv. Sådana kan köpas eller tvingas till underkastelse för att säkerställa den egen makt och och dess stabilitet.

Ett tidigt exempel är kejsar Konstantin som redan på 300-talet ställdes han inför en religiös rörelse, kristendomen, av oanade mått. I det nya maktpolitiska läget beslöt han, för sina syften, att göra kristendomen till statsreligion.

Omvänt har religiösa ledare lockats att nyttja den politiska maktens löften om att skydda dem själva och att med den politiska maktens kapacitet påtvinga människorna den egna trons efterlevnad.

FN-deklaration

Med den västerländska kristna traditionen i modern tid har rågången mellan religion och politik tagit fastare och sundare form. Samtidigt håller teokratier och religiösa ledare inom islam ett fast, gemensamt och politiskt grepp om medborgare och rättsväsende.

I FNs deklarationer om mänskliga rättigheter, religionsfrihet och åsiktsfrihet skyddas människors religiösa tro och trostillhörighet samt rätten att lämna eller byta religion. Samtidigt erkänner FN inte någon överstatlig lag.

Trots det slog ett antal asiatiska länder fast i Kairodeklarationen år 1999 att sharia är deras enda rättsliga grund. Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer, uttalar att landet endast anser sig bundet av åtagandena i FN:s konventioner i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.

Ambitiös debattartikel

Interreligiösa kontakter (mellan världsreligionerna) pågår idag på högsta nivå med varierande konkretion. Så även i Sverige.

Jag vill särskilt uppmärksamma en debattartikel från 1 juli 2017, ”Religion kan leda människor ut ur våldsbejakande extremism”, skriven av Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islamakademin, Anna Carlstedt, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan och Aron Verständig, ordförande Judiska centralrådet. De skriver förhoppningsfullt om fredsdialoger och fredsprojekt och tar pliktskyldigast avstånd från alla onda krafter som missbrukar religionen för sina extremistiska agendor.

De vill öka statusen för de abrahamitiska religionerna som en global fredsmäklare. Visst ska den interreligiösa dialogen försöka hindra religiös extremism. De skriver förhoppningsfullt om fredsdialoger och -projekt och tar pliktskyldigt avstånd från alla onda krafter som missbrukar religionen för sina extremistiska agendor. Författarnas lösning är interreligiös dialog och förståelse.

Fred och det postsekulära samhället

Men utan sekulära, demokratiska, rättsstater som kontrollerar sina territorier kommer artikelförfattarnas världsliga fredsprojekt att stå på lösan grund. Varaktig fred som inte undergrävs av religiöst våldsbejakande extremism kräver grundlagsfäst religionsfrihet med rättigheter och skyldigheter

Joel Halldorf lyfter i sin senaste bok ”GUD-återkomsten” fram gemenskapernas goda och konstruktiva kraft till sammanhållning och stabilitet i samhället. Han medger att det finns gemenskaper med onda och destruktiva syften. Hans ärende är dock att lyfta fram och främja de religiösa gemenskaper som växer sig allt starkare och ”som är här för att stanna”. Han beskriver detta som att vi nu befinner oss i det postsekulära samhället.

Religionsfrihet med rättigheter och begränsningar

En stat utan religionsfrihet är ett hot mot genuint övertygade religionsutövare och dem som vill slippa religiöst integritetskränkande normer. Utan religionsfrihet är ingen stat en fullgod demokrati.

De religiösa ledare som på allvar verkar för internationell och interreligiös mobilisering mot religiös extremism, måste för att nalkas målet, ta ställning för den demokratiska, sekulära rättsstaten.

”Religiösa ekosystem”

Begreppet ”demokratins ekosystem” använder författaren Joel Halldorf i sin bok ”Gud: återkomsten” för att förklara att den sekulära demokratin behöver det postsekulära samhällets religiösa influenser som moralisk kompass. Halldorf och de fyra som skrev refererad debattartikel ovan, har en enkelriktad syn på religionens plats och kompetens i den sekulära rättsstaten.

Jag hävdar att det också behövs ett ”religionernas ekosystem”. Världsreligionerna kan endast leva i fred och harmoni med varandra inom stabila, sekulära, demokratiska rättsstater som kontrollerar sina territorier.

Konkret handling inom räckhåll

Företrädarna för de abrahamitiska  religionerna har att ta sitt globala ansvar.

Utifrån ärkebiskopens artikel 2017 och Halldorfs postsekulära samhälle borde det finnas grund för för dessa (artikelförfattarana och Joel Halldorf) att gemensamt lansera ’abrahamitiska religioner 2.0’. Projektet kan byggas på religiös och politisk internationell kompetens, vetenskaplig verifiering av (religiösa och livsåskådningsorienterade) gemenskapers evolutionära roll för människan och insikten om att politiskt garanterad religionsfrihet måste överordnas de religiösa urkunderna.

En sådan ny gemensam plattform för de tre världsreligionen kan med fördel utgå från vad Wolfgang Schäuble sade i inledningstalet vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg 2016: staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.

Dags för Salahuddin Barakat, imam och grundare av Islamakademin, Anna Carlstedt, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, Antje Jackelén, ärkebiskop Svenska kyrkan och Aron Verständig, ordförande Judiska centralrådet att gå till verket och arbeta konkret för de mål ni redan uttalat.

Pröva om det finns gemensamma krafter som vi kan kalla ”Konstellationen de Abrahamitiska Religionerna 2.0” att teologiskt ta sig an frågan om boskillnad mellan politik och religion för fredens – och fridens – skull.