”Det beror i hög grad på politikerna vilka sociala krafter de frigör och vilka de undertrycker, om de söker stöd hos det bästa som finns hos varje medborgare eller hos det sämsta”, skrev Václav Havel sin bok Sommartankar.

Det är att slå an rätt ton. Som väljare vill jag ha politiker som står på samma ideologiska grund som jag. Som individ vill jag ha politiker som försöker frigöra det bästa hos varje medborgare, för mig är den västerländska kristna traditionen en konstruktiv kompassriktning.

Det jag tolkar in i Václav Havels slutsats, kan dock människor med annan ideologi och livsåskådning använda för att mobilisera den ideologi och den livsåskådning de valt som sina ideal.

Två debattörer argumenterar parallellt i samma riktning. Bolagsjuristen och teologistuderande John Kvarnero [hans kommentar till detta inlägg finns efter texten nedan] vill ”åter-kristna” konservatism (Vi konservativa kan inte lita på Åkesson, Aftonbladet/Åsikt 8/10) och docenten Joel Halldorf välkomnar Sveriges utveckling till ett ”postsekulärt samhälle” (i nyutkomna boken Gud: återkomsten, Libris 2018).

Det är behjärtansvärt att samhällsdebattörer vill föra in även livsåskådningsdimensioner i det offentliga samhällspolitiska samtalet. Skattetabeller kan fullt inte lösa problem och främja utveckling. Vi kan heller inte fullt ut lagstifta fram Kvarneros och Halldorfs goda stat med önskvärt ansvarstagande samhällsstrukturer som vilar på västerländska kristna traditioner.

Jag oroas dock av deras vaga respektive undvikande positionering om respekten för rågången mellan politik och religion som den demokratiska rättsstaten inte klarar sig förutan.

Jag frågar:

Vill ni att väljarna söker sig till konfessionella eller icke konfessionella religiösa partier?

Vill ni att de politiska partierna ska främja utrymmet för nya och fler religiösa symboler och normer i det offentliga rummen – eller bör de vidmakthålla den vår sekulära rättsstats acceptans av vårt kristna kulturella arv som norm.

Sverige som nation, vårt samhälle och vår religionsfrihet med dess rättigheter och begränsning står inför allt hårdare påtryckningar från, visserligen än så länge små, extremistiska och inte sällan våldsbejakande grupperingar.

Det är aningslöst att blunda för att välvilliga ambitioner att förbehållslöst vilja ”åter-kristna” Sverige eller främja ett ”postsekulärt” Sverige, riskerar att släppa lös de religiöst aggressiva krafter vi har att hålla tillbaka.

Duon Kvarnero och Halldorf har mycket att vinna på att balansera sin oro ideologisk/livsåskådningsmässig partipolitisk passivitet och också tydligt beskriva hur kristet aktiva medborgare bör agera för att utveckla samhället (inte staten) i en för dem önskvärd riktning. Vi behöver inte mer religion i politiken men gärna mer religiöst engagemang i de civila sektorerna.

Frikyrkorna var goda representanter för folkrörelser som från 1800-talets mitt praktiserade det folkbildningsideal som vi idag behöver återuppliva. De bidrog till att förverkliga vår demokrati, som vi idag tar alltför given.

Frikyrkornas (och hela Folkrörelsesveriges) frammarsch vilade på de många vanliga människornas engagemang för religionsfrihet, rösträtt, anständiga arbetsvillkor och nykterhet i ett annat konstitutionellt Sverige, före dagens rättighetslagstiftningar.

Samfunden borde, här och nu, vara vaksamma mot inhemska och globala krafter som tummar på religionsfrihetens rättigheter och begränsningar. Man behöver inte ta partipolitisk ställning för att försvara vår religionsfrihet. Och i ett krasst egetintresse – eller hellre: i omsorg om människors rätt till trosutövning och existentiellt sökande – är det en religiös underlåtenhet att inte vara vaksam på och inte ta strid mot de som verkar för religiös lagstiftning i Sverige.

Pendeln kommer att slå snabbt åt andra hållet. Det är sannolikt att vi har ett muslimskt – konfessionellt eller icke konfessionellt – parti med i valrörelsen 2022.

Mitt fokus är partipolitiskt. Jag är inte ansluten till något religiöst samfund. Jag skulle gärna se att också debattörer som Kvarnero och Halldorf i sina vällovliga syften inte lämnar walk over till religiösa krafter som missbrukar vårt öppna samtalsklimat för sina extremistiska, teokratiska och totalitära syften.

Frikyrkornas bästa tid är kanske nu. Dags för samfundsaktiva, religiöst orienterade och alla oss andra att agera mot de krafter som åstundar sharialagar eller annan lagstiftning på religiösa urkunder. Hot mot vår religionsfrihet är ett hot mot vår demokrati.

Ulf Lönnberg

KDs gruppledare i Kulturnämnden i Stockholm

John Kvarnero kommenterar:

Hmm…kloka synpunkter. Även jag tycker att någon gräns mellan religion och politik måste upprätthållas. Att ha absoluta rågångar dem emellan tror jag däremot inte är hållbart – det förutsätter en föreställning om att det ”liberala och sekulära” är ett neutralt politiskt rum. Det är det inte. Det är präglat av sin egen teologi och filosofi – dvs. en antropologi som förutsätter att tillvaron är ”ett allas krig mot alla” (Hobbes) och att människan är ”ett självägande djur” samt av en metafysik utan metafysik, dvs. föreställningen att allt är död materia som vi kan manipulera och exploatera hur vi vill….Det är min uppfattning att detta förment neutrala politiska rum måste utmanas av andra teologier och filosofier – och då framförallt den kristna – dvs. av en antropologi som påstår att människan i första rummet är ett generöst och socialt djur som behöver skapa gemenskaper och en metafysik som framhäver att det materiella är genomsyrat av det heliga – varför detta materiella måste förvaltas inte exploateras

Här kommer utförligare svar från Joel – han skriver på temat i Expressen idag. https://www.expressen.se/kultur/ide/glom-svensk-konsensus-nu-ar-det-kulturkrig/