Vem kränker vem?

Att inbjuda till en handhälsning och av mötande part förvägras den, kan vara en medvetet kränkande avvisningar. Det beror på den ena eller den andra partens uppsåt. I de flesta fall löser vi situationen i praktiskt samförstånd. I vissa fall väjer den ena parten att tolka och nyttja tillfället som en politisk och/eller religiös manifestation för eller emot uppfattningen om vilka ideal som ska gälla för kommunikation – och kroppskontakt – i vardagen.

I ADs dom nr 51/18 Mål nr A 46/17, om ett tolkföretags manlige företrädare som avbröt rekryteringsförfarandet sedan en kvinna under en anställningsintervju, med hänvisning till sin religion, inte handhälsade på honom, har Arbetsdomstolen funnit att kvinnan blivit utsatt för indirekt diskriminering.

Det aktualiserar frågan om begränsande tillämpningar för skyddet av religionsfriheten i artikel 9.1 Europakonventionen och i svensk lag.

AD skriver i domen

Arbetsgivarparternas argument är, som Arbetsdomstolen förstår det, att F.A:s [kvinnans] vägran att ta i hand inte skyddas av artikel 9 Europakonventionen och därför inte heller av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering på grund av religion.

AD skriver vidare

Genom utredningen finner Arbetsdomstolen att F.A:s [kvinnans] vägran att ta personer av motsatt kön i hand får anses ha en sådan nära och direkt koppling till en religiös trosuppfattning att det är fråga om en sådan religiös manifestation som skyddas av artikel 9 i Europakonventionen.

Det vore intressant att få ADs snäva tolkning prövad i Europadomstolen.

Vi får se om den juridiska expertisen anser att ADs, i mina ögon tendentiösa, urval av fakta och referenser håller för samma slutsatser i högre instans.

När frågan om religionsfrihet blir konkret

Denna typ av konkreta religionsfrihetsfrågor med stora konsekvenser kommer vi att ställas inför i allt högre grad så länge vi själva – med eller utan religiös hemvist – ska tolka och tillämpa religionsfriheten med dess rättigheter och begränsningar i kontrast mot religiöst orienterade människor från andra traditioner och religioner.

I diskussioner om arbetet i FN med de länder som ställt sig bakom Kairodeklarationen 1999 används begreppet ”asiatiska värden”. Med det begreppet avses synsättet att FNs allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och religionsfrihet genomsyras av ett starkt fokus på individens rättigheter och att det strider mot grundläggande värden i Asien. I Asien anses religiösa traditioner utgå från att individens egna rättigheter utgår ifrån relationer till andra människor, inom vilka SKYLDIGHETER mot mot gemenskapen kommer i första rummet ( Dan-Erik Ansersson, universitetslektor i Mänskliga rättigheter och forskare inom The Middle East in the Contemporary World (MECW) vid Lunds universitet i boken ”Mänskliga rättigheter och religion”, kapitel 3)

Som jag ser det, går vi i detta sammanhang oundvikligen mot en ny konfliktyta som vi måste ta oss an för att rusta oss för integration i ömsesidigt samförstånd från alla parter/befolkningsgrupper med eller religiös hemvist.

Kairodeklarationen

I Kairodeklarationen reserverar man sig mot FN till förmån för de asiatiska värdena. Här finns förklaringen till skillnaden mellan synen på rågången mellan politik och religion och ytterst mellan för och emot teokratier som är förhärskande hos Kairideklaranterna.

Man accepterar inte FNs konvention om religionsfrihet fullt ut!

I Kairodeklarationen finns islam som ett element i statsförvaltningen. Saudiarabien har t o m slagit fast att de inte känner sig bundna av FNs religionsfrihet i de stycken den strider mot koranen. (Obs enl FN står inga nationella lagar över religionsfriheten.)

Religionsfrihet med rågång mellan religion och politik

Vår religionsfrihet med sina rättigheter och begränsningar ska värnas och tillämpas i enlighet med den västerländska kristna tradition som tjänat oss väl. Inte minst återuppbyggnaden efter andra världskriget är ett exempel på det.

Som politiskt ansvarstagande medborgare och privatpersoner har vi att följa vart lagtolkningar som den i domen om handskakningen kan leda oss om vi inte bevakar och reagerar på hur domstolarna etablerar en praxis som lagstiftaren inte avsett. Politiken har det yttersta ansvaret.

Dessa frågeställningar och avvägningar kommer att få ännu större konsekvenser i framtiden om vi inte uppmärksammar möjliga spänningsfält och rustar vårt rättssystem för lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett religionstillhörighet eller ingen alls.

Den senaste ”handskakningsdomen” är ett exempel på det. Låt oss värna vår religionsfrihet såsom den tillämpas i de västerländska demokratierna på stabil grund i FNs resolutioner.

Ulf Lönnberg