Tankar inför Panelsamtal: ”Religion i valrörelsen 2018” med Ulf Lönnberg från Kd-TID Tisdagen 28 aug 2018, kl 18.00-LOKAL ABF-huset på Sveavägen, Sthlm-ARRANGÖR Islams Ahmadiyya Församling Stockholm

På mindre än tio år har vårt religionspolitiska landskap förändras från ett ingenmansland till en latent konfliktyta.

Sverige är den västra hemisfärens mest sekulariserade välfärdssamhälle. Yrvaket upptäcker allt fler att religionspolitiken som sakområde behöver stramas upp i gränssnittet ideologi/religion å den ena sidan och i lagstiftningsarbetet å den andra.

Det behövs opinionsbildning och sakargument för att försvara vår religionsfrihets rättigheter och också dess begränsningar i andra lagar.

I teokratier och diktaturer är religionen låst i former eller helt förbjuden för att passa en odemokratisk stats agenda. I en demokrati ges religionen rättssäkra, förutsägbara villkor. Partierna i en sekulär demokrati som vår har att religionspolitiskt – inte religiöst – sätta ner foten.

Dags för tydligare religionspolitik

I september 2012 tilläts moskén i Fittja att sända böneutrop. Då duckade politikerna och valde att göra det till en lokal störningsfråga som kunde kräva polistillstånd. Böneutropens tillskyndare jämförde utropen med kyrkklockor utan uttalat budskap. Sedan dess har vi nu böneutrop i Växjö och Karlskrona efter samma polisiära ordningsprövning som i Fittja. (Polisen gör bara sitt jobb.)

Men från minareter upprepas 9 meningar 2 eller 4 gånger, två av dem lyder: Jag vittnar att det inte finns någon annan gudom än Gud. Jag vittnar att Muhammed är Guds profet.

Hade frågan istället redan 2012 lyfts som den nationella partipolitiska fråga den var och är, hade vi idag haft den religionspolitiska debatt som krävs i alla rättssäkra sekulära, demokratiska stater. (Jag argumenterade mot böneutrop då.)

Kuriosa: Kyrkorådets ordförande Rose–Marie Probelius Seger i Oskarshamn slutade frivilligt med klockringning på natten efter ett (1) klagomål i juli 2012. Och idag avstås böneutrop från två moskeer. Så utrymme för religionspolitisk debatt fanns måhända redan då.

Idag behövs religionspolitiker med demokratiska, sekulära värderingar som engagera sig mot frågor om skilda badtider för pojkar och flickor på badhusen, klädedräkter och provocerande symboler. I ett nära gränsland ligger förbud mot politiska symboler som de nazistiska. I september 2015 krävde vi kristdemokrater i Stockholm nolltolerans mot IS-symboler i skolorna.

Vattendelaren går mellan religionspolitik, alltså vilka religiösa uttryck, rättigheter och skyldigheter som ligger inom lagstiftarens jurisdiktion – och vilka privata livsval som skyddas och respekteras som gällande normer.

Tradition och religionspolitik

Vi ska värna vår rättsstat med de traditioner vi känner som våra, vilande på den västerländska kristna traditionens fundament.

Sverige behöver inte fler lagligt sanktionerade religiösa symboler och uttryck i de offentliga rummen. Vi ska vara vaksamma mot krafter som genom förhandling vill vidga religionsutövares lagliga sfärer över den gräns som är integritetskränkande för andra.

Svenska religionspolitiker och religiösa företrädare har att påminna sig Luthers tvåreglementslära. Är den alltför ”religiöst marinerad” hänvisar jag till gärna till dåvarande finansminster Wolfgang Schäuble (CDU).

Vid de protestantiska kyrkornas synod i Magdeburg i klargjorde han att staten kan inte och ska inte ansvara för nåden men har i uppgift att skapa förutsättningar så att den enskilde kan agera barmhärtigt.

Ulf Lönnberg

Gruppledare för KD i Kulturnämnden i Stockholm

Kandiderar för KD till Riksdagen och Sthlms kommunfullmäktige – plats 8 på båda listorna i Stockholm