I morgon sjösätter Pingströrelsen en målinriktad kampanj inför valet med fokus på

1) Existentiell hälsa,

2) Globala perspektiv och

3) Integrationsglädje.

Ambitionen är att 450 pingstförsamlingar ska engagera sig i dessa viktiga samhällsfrågor inför valet. Det är bra.

Olof Edsinger och Jacob Rudenstrand, på Svenska evangeliska alliansen skriver på Dagen debatt (23/5): ”En – – grundläggande fråga är förstås om vi som kristna alls borde engagera oss politiskt. Även här finns det skilda uppfattningar, men det är svårt att se att det i längden skulle vara hållbart med en kristenhet som helt vänder det politiska livet ryggen.”

Äntligen klartext från frikyrkligt håll.

Att samtidigt arbeta internt med att tolka urkunderna och vårda budskapet och externt med att tillämpa religionen i praktisk handling är grunden för både församlingens och människors existentiell hälsa – i detta fall med religiösa förtecken.

Att vända samhället ryggen i en missriktad distans till partipolitiken spelar populistiska, extremister och inte minst våldsbejakande religiösa fanatiker i händerna.

Man behöver inte ta partipolitisk ställning för att försvara rättvisa, trygghet, religionsfrihet och rättvis välfärdspolitik. Däremot måste man ge utrymme för att i samtal pröva politiska budskap mot de långsiktiga – för att inte säga tidslösa – visioner som man enligt sin övertygelse vill sprida i syfte att de ska förverkligas.

Det innebär att också ställa politiker och de organisationer de tillhör mot väggen. Det handlar om politikers och politikens visioner, moraliska kompass, förvaltningsidentitet; och därutöver om den demokratiska statens rättssäkerhet.

De samhällsfrånvända varken kan eller vill upprätthålla rågången mellan religion och politik. Men det kan de samhällsengagerade som ser sin nästas situation i smått och stort – här och nu och för framtiden – och som förstår att ha en uppfattning om samhällets konfliktytor med ambitionen att minska eller undanröja dem.

Religiösa rörelser med stort fokus på restriktiva, fysiskt ytliga levandsregler och förhistoriska traditioner där klanmakt väger tyngre än ett transparent sekulärt rättsväsende, göder religiösa och ekonomiska teokratiska maktstrukturer.

Jag välkomnar initiativtagarnas ambition att föra ett samhällspolitiskt samtal med partipolitisk distans. Av oss politiker kommer det att kräva mer än slentrianmässiga svar på era frågor. Med detta initiativ tvingar samtidigt både religiösa och politiskt diktatoriska krafter tvingas att stå till svars för sina öppna och dolda agendor.

Visst, mina och andras partipolitiska prioriteringar, kommer inte i varje enskilt fall att delas av alla frikyrkligt samhällsengagerade medborgare. Poängen är att det gäller ju också alla andra politiska partier. Precis så ska ju det offentliga samtalet föras. Och i den miljön har vi alla medborgare – enskilt – att göra våra partipolitiska vägval.

Den judiskt-kristna traditionen har tjänat och tjänar oss väl. Det känns tryggt att de frikyrkliga krafterna nu åter tar striden för sin sak. Och denna gång i vårt nutida samhälle.