Ett nödvändigt vägval

Alf Linderman, direktor på Sigtunastiftelsen och docent i religions­sociologi, problematiserar frågeställningen ”Krockar tron med det sekulära?” (Tidningen Dagen, debattsidan, idag)

Det är bra. Fler religiösa företrädare och utövare samt partiernas religionspolitiska talesmän borde i omsorg om den svenska religionsfriheten, med dess rättigheter och begränsningar, precisera sina positioner i gränssnittet mellan religionen och politiken i vår demokratiska, sekulära rättsstat.

Jag var på konferensen ”Religionens plats i det svenska samhället” som Myndigheten för stöd till trossamfund anordnade i Sollentuna den 14 – 15 mars i år. Den konferensen lämnade fler frågor än svar om svensk myndighetsutövning och ingen bild av de olika religiösa företrädarnas förhållningssätt till religionens konstitutionella status i olika politiska (sekulära och teokratiska) politiska system.

Visst, det är nödvändigt och konstruktivt att föra samförståndssamtal om olika religioners existensiella fundament och praktiska tillämpning för att som bekämpa fördomar och hat.

Öppna agenda – enda vägen framåt

Men när det gäller rågången mellan religion och politik – lokalt, nationellt och globalt – är försöken att förstå varandra endast ett första steg framåt. Ett fruktbart samtal om rågångens tillämpning måste garanteras i en öppen agenda. Opportunister med dolda agendor ska demaskeras om motsättningar och problem ska kunna bearbetas och undanröjas. Ömsesidig respekt kräver berörda parters öppenhet om deras religiösa och ideologiska(!) utgångspunkter.

Jag välkomnar ambitionen att föra detta viktiga samtal framåt, nu närmast i Sigtunastiftelsens regi. Samtidigt hoppas jag på större stringens i seminariets syfte än den som Alf Lindeman anger i sin debattartikel.

Han skriver:

”Vi har alla ett ansvar att värna och utveckla demokratiska samhällen genomsyrade av mänskliga rättigheter. Likaså har vi ett ansvar att avslöja vad som ligger bakom olika förhållningssätt som leder till inskränkningar av människors liv och möjligheter. Och just när det gäller förhållandet mellan religion och samhälle blir behovet av att förstå både varandra och oss själva akut.”

Parallella konventioner – FN/UNESCO

FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Men mellan FN självt och FN-organet UNESCO finns inget kongruent synsätt på vad som skall väga tyngst för att upprätthålla den religionsfrihet som de berörda länderna själva säger sig vilja värna.

UNESCO:s kritiska hållning influeras av “att få öster och väster att korrelera bättre”

Källa: Andersson, Modée: Mänskliga rättigheter och religion, sid 57, Liber förlag.

Den motsättningen behöver lyftas. Även här hemma på nationell nivå påverkas vi i vår så multikulturella kontext av influenserna från olika samhällen. Utifrån historiska skillnader och sociala hierarkier finns mer än socialpolitiska tolkningsskillnader. Det handlar om individens rättssäkerhet i relation till frivilliga och tvingande kollektivtillhörigheter. Jag citerar vidare ovanstående källa sidan 56:

”En variant av denna kritik brukar framställas under benämningen “asiatiska värden (Ignatieff 2001, s. 62-67). För dessa kritiker genomsyras FN:s allmänna förklaring av ett så starkt fokus på individens rättigheter att det strider mot de värden som är grundläggande i ‘Asien’. Det sägs ofta att religiösa traditioner i Asien, istället för att fokusera på de egna rättigheterna, utgår ifrån relationer till andra människor, i vilka skyldigheterna mot den andra och mot gemenskapen (tvingande kollektivtillhörighet, min anm) kommer i första rummet.”

Det tydliggörs i UNESCO:s “A Common Framework for the 21:st Century”. Det dokumentet kritiseras kraftigt av av den tidigare chefen för Raul Wallenberg-institutet i Lund, Gudmundur Alfredsson. Han menar att UNESCO:s text i detta avseende strider mot utgångspunkterna i FN:s allmänna förklaring! (sid 57, ovanstående källa)

Ännu en parallell konvention

Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna

Jag lägger in text från Wikipedia: ”Islamiska konferensorganisationen antog i Kairo 1990 som förmedlar en muslimsk syn på mänskliga rättigheter och på slår fast sharia som deras enda grund. Flera muslimska länder ansåg att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna inte att tog hänsyn till kulturella och religiösa förhållanden. Exempelvis har Saudiarabien, har som ratificerat ett flertal FN-deklarationer med förbehållet att landet endast anser sig bundet av åtagandena i konventionerna i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen.

Obs: I FNs deklaration erkänns ingen överordnad lag. Kairodeklarationen är uttryckligen underordnad sharia-lagar.

Möjligt med politiska och religiösa ingångsvärden – utan krock?

Det är politikerna som har det yttersta juridiska ansvaret och det är politikerna som har uppdraget att agera. För oss i Sverige gäller det att på nationell nivå upprätthålla den juridiska rågången mellan religion och politik, på den globala nivån att hålla rent från individers kringskurna religiösa rättigheter till förmån för kollektivens och teokratiernas påtvingade rättigheter (”öst-väst dimensionen”). Det kräver i sin tur att Sverige agerar tydligt och konsekvent också i UNESCO.

Det är de religiösa ledarnas uppgift att värna sina religioners demokratiska utrymmen. De har också att själva definiera och fastslå vilka begränsningar de är villiga att underkasta sig i den politiska verklighet de verkar i eller för det politiska landskap som överensstämmer med deras religiösa övertygelse.

Konstitutionell medvetenhet krävs

Det betyder, som Alf Lindeman skriver, att öka förståelsen för varandras olika religiösa och världsliga preferenser. På religiösa bevekelsegrunder må tolerans mellan olika trosuppfattningar främjas. Dialog och respekt stävjar alltid konfliktnivåerna.

Men sådana samtal kan inte föras frikopplade från den konstitutionella demokratiska ordning som de religiösa företrädarna kräver för sin religiösa utövning.

Ett nödvändigt vägval

Religiös extremism har ingen plats i den judisk-kristna traditionen som tjänat och tjänar oss väl. Även den som vill visa sin ”förståelse för extremisters bevekelsegrunder” är skyldig att välja sida mot (eller för) av olika former av teokratier och hierokratier.

xxx