Etiketter

, , , , , , , , , ,

”Det är vår idé om religion som privat och rädslan för att låta religiösa aktörer påverka politiken som är apart, inte den politiska kyrkan.” kan vi läsa på bloggen Västra Stranden.

img_2658

Teckning: Ulf Lönnberg

Självklart må religiösa företrädare yttra sig politiskt och även tala för eller emot en partipolitisk ståndpunkt. Var gränsen går är deras egen bedömning.

Ärkebiskopen i vår till hälften från staten åtskilda Svenska Kyrka måste tåla att den gränsen också bevakas av oss som försvarar den sekulära demokratiska rättsstaten. Så länge vi har en ett samfund som lyder under en särskild kyrkolag kommer politiker och allmänhet ha synpunkter på ämbetsutövarens sakpolitiska engagemang. Juluppropet gick på den punkten över gränsen.

Övriga religiösa ledare för kyrkor som verkar fritt inom religionsfrihetens rättigheter och skyldigheter utan den överrock som lagen om Svenska kyrkan utgör, får finna sig i att sakpolitiska krav bemöts sakpolitiskt av politiskt engagerade medborgare.

Islamister som verkar för religiös lagstiftning (sharialagar mm) är ett tydligt exempel på religiöst grundade lagstiftningsvisioner som vi på sakpolitiska grunder inte vill ha i Sverige. Förslag om religiös lagstiftning, liksom all annan lagstiftning, ska beslutas av vår riksdag – inte i någon annan organisations beslutshierarkier.

Att religiösa företrädare i Sverige väljer att påverka samhällets normer och värderingar är en realitet på gott och ont. Därför försvarar jag den svensks religionsfrihetens rättigheter och skyldigheter. Barnäktenskap, böneutrop, månggifte är exempel på religiösa krav som för mig gör det nödvändigt att vara på min vakt mot både ”politiska och partipolitiska kyrkor” för att låna Västra Strandens definition.

[teckning: Ulf Lönnberg]