Etiketter

, , , , ,

Frikyrkorna är goda representanter för folkrörelserna som från 1800-talets mitt praktiserade det folkbildningsideal som vi idag behöver återuppliva. De bidrog till att förverkliga vår demokrati, som vi idag tar alltför given.

I ett teologiskt perspektiv lyfter Dagens ledare (26:e jan) forskning, studier och bildningsideal som varandras förutsättningar för att stärka och fördjupa kristna människors identitet, i och utanför frikyrkorna.

Bristen på strategi fångas i den relevanta frågan:

”Här finns ekonomisk styrka, kulturellt kapital och en hel del människor. Men var är rörelsernas röster i debatterna på samhällets stora arenor: i medier, på akademin och inom politiken?”

Den retoriska frågan kunde preciserats.

Frikyrkornas (och hela Folkrörelsesveriges) frammarsch vilade på de många vanliga människornas engagemang för religionsfrihet, rösträtt, anständiga arbetsvillkor och nykterhet ur annat konstitutionellt Sverige före dagens rättighetslagstiftningar.

Religion och politik ska hållas åtskilt.

Teologi rymmer exegetik men klargör också hur religionen skulle tillämpas över tid. I alla tider har religiösa trosutövare anpassat sig, protesterat eller gått under jorden beroende på rådande politiska system.

För inte så länge sedan var bibelsmuggling till det gamla Sovjet frikyrkors åtgärd för sprida ordet i enlighet med sin övertygelse. Påven Paulus II, å sin sida, vägrade under Andra Vatikankonciliet att fördöma kommunism, men bidrog ändå till kommunismens fall då han som påve visade motstånd mot den ideologin.

Religiöst motiverade frihetsrörelser gagnar demokrati så länge de avhåller sig från partiideologiskt och partipolitiskt opinionsarbete. I historien finns dock sorgliga exempel på religiöst politisk klåfingrighet med teokrati som avskräckande konsekvens.

Samfunden borde, här och nu, vara vaksamma mot inhemska och globala krafter som tummar på religionsfrihetens rättigheter och skyldigheter. Man behöver inte ta partipolitisk ställning för att försvara vår religionsfrihet. Och i ett krasst egetintresse – eller hellre: i omsorg om människors rätt till trosutövning och existentiellt sökande – är det en religiös underlåtenhet att inte vara vaksam på och inte ta strid mot de som verkar för religiös lagstiftning i Sverige.

Bildningsidealet idag måste vara vidare än det som tog oss ur 1800-talets bojor. Jag är inte kompetent att beskriva och analysera kristendomens missionsuppdrag. Jag vet dock – trots de övertramp som gjorts – att den västerländska kristna traditionen är en stabil grund för människors existentiella val, politiska frihet och materiella välstånd.

De dygder och normer som tjänat oss väl ska upprätthållas.

Svensk religionsfrihet innebär friheten att utöva sin religion inom lagens råmärken, fritt byta religion och att inte påtvingas någon religion. Den friheten är idag satt under ett subtilt tryck från i huvudsak moskéers extremistiska svansar som ”i religionsfrihetens namn” söker tänja på svensk lag.

Frikyrkornas bästa tid är kanske nu. Dags för samfundsaktiva, religiöst orienterade och alla oss andra att agera mot de krafter som åstundar sharialagar eller annan lagstiftning på religiösa urkunder. Hot mot vår religionsfrihet är ett hot mot vår demokrati.

Ulf Lönnberg
KDs gruppledare i Kulturnämnden i Stockholm