Etiketter

, , , ,

Ända fram till 1800-talet fanns i det lutherska västerlandet – och hos oss i Sverige – inga begrepp för världsreligionerna vid sidan om kristendomen. Som kolonialmakt fäste Storbritannien särskilda religiösa beteckningar på icke-kristna folk med olika existentiella riktningar vartefter de mötte dem: buddhister, hinduister mm.

I Sverige fick vi religionsfrihet först 1951 och 2000 skildes staten och kyrkan men kyrkan är fortfarande kringskuren av staten genom Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591).

Vår religionsfrihet gäller alla utom kungen som ska bekänna sig till evangelisk-lutherska kyrkans bekännelseskrift från 1593.

Vid Katharinastiftelsens estradsamtal (18/10) ”Går det att skilja religion från politik?” diskuterade Bengt Kristensson Uggla, Susanne Wigorts-Yngvesson och Eskil Franck den frågan med Mats Svegfors som penetrerat frågan i en rapport med tjugo djupintervjuer, bl a med tunga företrädare för de politiska partierna. Länk till Mats Svegfors´ rapport.

Samtalet kretsade inledningsvis kring vår svenska, udda och valhänta syn på vår och andra nationaliteters förhållande till religionen. De svenska politikernas ideologiskt och existentiellt svaga klangbottnar utarmar politiken från nödvändiga värderingar inför politiska reformer och systemförändringar. Många politiker har fastnat i förvaltning av statsapparaten istället för att vidareutveckla samhället för framtiden.

Brister i politikernas klangbottnar orsakar, enligt Susanne Wigorts-Yngvesson, brist på passion i det politiska uppdraget. Det tär i sin tur på det politiska modet att kritiskt analysera det bestående och driva på ett förnyande reformarbete.

Estradsamtalets premiss var att vi trots kristendomens plats i samhället ända in på 1950-talet tappat bort kristna värderingar som referens och kompass.

Invandrade politiker med osvenskt stark förankring i sin religion – kristendom, islam eller annan världsreligion – är ännu rätt få. Vi kan dock notera allt fler muslimer, främst inom Miljöpartiet och i mindre mån i övriga partier på båda sidor om blockgränsen. Om de har ett nära förhållande till sin religion kan det vara en indikation på att vi i Sverige kommer att möta fler passionerade politiker, om än inte de kristna som Susanne Wigorts-Yngvesson och estradsamtalets arrangör ser som politikens bristvara.

Bengt Kristensson Uggla gav en resumé över Luthers sekulariserande gärning i det att Luther protesterade mot påveväldet och accepterade/förordade världsliga maktutövare över olika samhällsfunktioner. För Luther handlade det om att befria kristna religionsutövare från missledande och påvligt maktfullkomliga påbud. Men i Sverige, flera hundra år senare, kom sekulariseringen ta sig egna och extremt långtgående uttryck.

Bengt Kristensson Uggla menade att pendeln behöver svänga tillbaka något: sekulariseringen bör motverkas av en nutida sakralisering.

Att han uttalade detta reservationslöst beror ju på samförståndet med arrangör och publik att kvällens rubrik egentligen ställer frågan: ”Gå det att skilja politik och religion [= i detta fall kristendomen] åt?”

Rubriken till trots hade några minuters problematisering kring konsekvenserna av möjligheten att andra religioner också kan göra anspråk på att sakralisera svensk politik. Ett i Sverige nytt ”politiskt icke-konfessionellt parti byggt på muslimska traditioner” är ingen omöjlighet.

Det skulle också bidra till ökad passion bland politiker – på gott och ont. Intellektuellt hederliga värdebaserade debatter ska välkomnas men utrymme och grogrund för fundamentalister – oavsett religionstillhörighet – ska bekämpas. På den punkten har alla partier att ta sitt ansvar.

Eskil Franck påminde med eftertryck hur vi ska upprätthålla och försvara tre nivåer:

>Privata personer som i sina vardag må ha religiösa referenser och livsmönster (mer än 50% av svenska folket tror på ”nå’ t”.)

>Politiker som i sin gärning må inspireras av sina religiösa värderingar men stifta juridiskt allmängiltiga lagar.

>Domare (och rättsväsendets alla aktörer) som som helhet) som ska ha en tydlig rågång mellan sin profession och sin livsåskådning i vid mening ty alla är lika inför lagen.

Min slutsats av det spänstiga estradsamtalet är att politiken behöver mer av ideologisk och livsåskådningsmässig passion. Etiskt-medicinska frågor är bara ett exempel på det. Men det betyder inte att vi ska acceptera religiösa dogmer, påbud och urkundstexter i lagstiftning och i partipolitiskt opinionsarbete.

Går det då att skilja på religion och politik?

Ja – åtskillnaden ska upprätthållas! Och naturligtvis, politiker har, som alla människor, rätt till sin livsåskådning som kompass för politiska visioner.

Men vi måste alla vara på vår vakt mot nysakralisering som inte ser eller vill korsa rågången mellan politik och religion. På den punkten ska religiöst utövande politiker minnas sin Luther.