Etiketter

, , , , , ,

En UNESCO-text strider mot utgångspunkterna i FN:s allmänna förklaring.
Men först något om den falska nyheten från 2016. I juli i år cirkulerade på FaceBook den falska nyheten att UNESCO den 4 juli 2016 hade utfärdat ett diplom som intygade att Islam är ”världens mest fredliga religion”. UNESCO fördömde den falska nyheten den 11 juli.  Viktigt vi kan avfärda falsariet och fokusera på UNESCO:s faktiska opinionspositionering.
ba230ddc-59a0-4dcf-a589-ed1c50def842
UNESCO har aldrig haft något officiellt förhållande med den enhet som kallas ”International Peace Foundation” och som utfärdat detta falska intyg.

Religionsfriheten är garanterad i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. I demokratiska rättsstater tillämpas religionsfriheten med juridisk avvägning mot annan lagstiftning. Det är nödvändigt för att garantera medborgarna rätten att utöva sin religion samtidigt som ingen ska tvingas inordna sig under religiösa seder, bruk och påbud.

Majoriteten av de västerländska politiska partierna bygger sina värderingar – uttalat eller outtalat – på kristna traditioner som vägledning för sina politiska visioner om solidaritet, människors ömsesidiga respekt för varandra, allas lika rättigheter och skyldigheter och allas rätt till trygghet mot våld och kriminalitet. I sekulära rättsstater tillämpas dessa ideal genom ett demokratiska beslut i lagstiftningen.

FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Men mellan FN självt och FN-organet UNESCO finns inget kongruent synsätt på vad som skall väga tyngst för att upprätthålla den religionsfrihet som de berörda länderna själva säger sig vilja värna.

Enligt UNESCO:s kritiska hållning influeras av “att få öster och väster att korrelera bättre” Källa: Andersson, Modée: Mänskliga rättigheter och religion, sid 57, Liber förlag.

Den motsättningen har inte nationella politiker tagit sig an. Utifrån historiska skillnader och sociala hierarkier finns mer än socialpolitiska tolkningsskillnader. Det handlar om individens rättssäkerhet i relation till frivilliga och tvingande kollektivtillhörigheter. Jag citerar vidare ovanstående källa sidan 56:

”En variant av denna kritik brukar framställas under benämningen “asiatiska värden (Ignatieff 2001, s. 62-67). För dessa kritiker genomsyras FN:s allmänna förklaring av ett så starkt fokus på individens rättigheter att det strider mot de värden som är grundläggande i ‘Asien’. Det sägs ofta att religiösa traditioner i Asien, istället för att fokusera på de egna rättigheterna, utgår ifrån relationer till andra människor, i vilka skyldigheterna mot den andra och mot gemenskapen (tvingande kollektivtillhörighet, min anm) kommer i första rummet.”

Det tydliggörs i UNESCO:s “A Common Framework for the 21:st Century”. Det dokumentet kritiseras kraftigt av av den tidigare chefen för Raul Wallenberg-institutet i Lund, Gudmundur Alfredsson. Han menar att UNESCO:s text i detta avseende strider mot utgångspunkterna i FN:s allmänna förklaring! (sid 57, ovanstående källa)

Diskrepansen mellan FN:s och UNESCO:s ”världsbilder” visar att samsynen på religionernas rätta plats i världssamfundet är mer än en social tolkningsfråga.

Här finns en konfliktyta som vi inte får blunda för. I morgondagens allt skarpare politiska klimat kommer denna diskrepans att undergräva FN:s mandat som fredens beskyddare.

Tillskyndarna av de islamistiska våldsbejakande ideologierna skyr inga medel för att skapa sig den makt och de livsformer som de med sina rigida bokstavstolkningar av utvalda religiösa urkunder finner bevis för. I en snar framtid bör FN och UNESCO uttrycka en samsyn på balanspunkten mellan individens egna rättigheter och individens förväntade skyldigheter gentemot religiösa gemenskaper.

Mer än 50% av världsbefolkningen tillhör de abrahamitiska religionerna (judendom, kristendom och islam vilkas profeter är och grundare är Moses, Jesus och Muhammed, alla enligt religionernas urkunder är ättlingar till patriarken Abraham). Men i debatten dem emellan finns ingen distinktion om religionens plats i statligt rättssäkra konstitutionella kontexter.

Inte heller Antje Jackelén, ärkebiskop i den från staten skilda Svenska kyrkan, är tillräckligt tydlig på den punkten. Hon hänvisade tillsammans med Salahuddin Barakat, Anna Carlstedt, Antje Jackelén och Aron Verständig till dessa religioners samsyn den 1 juli 2017 i en DN-debattartikel mot religiöst våld. Men i artikeln berördes inte med ett ord den bristande överensstämmelse mellan ”öst och väst” som Gudmundur Alfredsson redovisat.

Det är hög tid att moderata religiösa ledare bevisar sin vilja, kompetens och mod att inspirera FN/UNESCO att definiera bort de skillnader som idag hindrar ”att få öster och väster att korrelera bättre”.

Å andra sidan är det politikerna som har det fulla ansvaret och det är politikerna som har uppdraget att agera. För oss i Sverige gäller det att på nationell nivå upprätthålla den juridiska rågången mellan religion och politik, på den globala nivån att hålla rent från individers kringskurna religiösa rättigheter till förmån för kollektivens och teokratiernas påtvingade rättigheter (”öst-väst dimensionen”). Det kräver i sin tur att Sverige agerar tydligt och konsekvent också i UNESCO.

Låt oss hålla västerlandets – och vår svenska – religionsfrihets rättigheter och skyldigheter i strikt balans med övrig lagstiftning som garant för rätten att slippa religiöst tvång samtidigt som religiös utövning – inom lagens ramar – inte ska hotas och förföljas. Låt inte vår passivitet bidra till vi lämnar offer för religiösa övergrepp i sticket.