Etiketter

, , ,

Statstelevisionens kulturkritiker Dennis Dahlqvist råder politiker att på sjukhusen satsa på trädgårdar istället för konst.

I ett nyhetsinslag (SVT, 1 aug) är Dennis Dahlqvist kritisk till vissa politikers förhållningssätt till ‘vård och omsorg’ av offentlig konst. Det handlar om konst i sjukhus och vårdinrättningar som sällan eller aldrig inventeras. Uppenbarligen försvinner konstverk och rutiner för tillsyn finns sällan eller inte alls. Syrligt kommenterar Dennis Dahlkvist att politiker kanske tycker att det är roligare att köpa in konst än att ta ansvar för den. Han har en poäng.

På den kommunala nivån i Stockholm har vi dock en tydlig rollfördelning, I huvudstaden ansvarar Stockholm konst för inköpen och Stadsmuseet för skötseln. Liknande modeller kommer säkert att tillämpas på flera håll i landet ju mer denna viktiga fråga uppmärksammas.

Men Dennis Dahlqvists spekulation om politikers bevekelsegrunder för att satsa på konst i sjukhus och vårdinrättningar leder helt fel. Tvärsäkert påstår han att konst inte har någon läkande eller terapeutisk verkan. Det finns ingen forskning som visar motsatsen, säger han. Bättre då, tycker han, att satsa motsvarande pengar på att göra trädgårdsanläggningar runt sjukhusen, som enligt de forskningsreferenser som Dennis Dahlqvist väljer, har läkande effekter.

Det finns studier som visar att exempelvis bildsamtal med äldre i åldern 70 – 97 år har positiva hälsoeffekter såväl psykologisk som fysiologisk karaktär. Så, som alltid, går det att hitta referenser som stödjer den uppfattning man själv vill torgföra.

Konstkritikern Dennis Dahlkvist gör med sitt uttalande missvisande värderingar av olika konstformer. I konsekvens med hans tyckande om ”nyttig konst” vore det effektivt att beröva vårdtagare och personal alla konstupplevelser så länge de är inomhus. Alldeles oavsett eventuella läkningseffekter ska självklart även sjukhusmiljöer utsmyckas med kvalitetskonst i olika former.

Själv har jag mest erfarenhet av att i budgettider argumentera för konstens värden för sin egen skull. Det är mitt förhållningssättet för att garantera människors förutsättningar för att uppleva – eller förbise – verk och former utifrån sina egna preferenser, intressen, behov och nyfikenhet.

I de fall konstens nyttoaspekter diskuteras i politiska sammanhang ska vi se upp. I alla tider har det funnits politiker som vill använda konst och kultur för egna syften. Det kan handla om personkult eller om att omdana samhället. Det senare är vår kulturminister Alice Bah Kunke ett levande exempel på: Hon vill göra kulturen till en ”fjärde kraft” som ska ta sig an jämställdhet, normer och demokratiuppbyggnad enligt hennes ideologiska definitioner. Oavsett om enskilda politiker tror på eller har belägg för viss nyttoeffekt av offentlig konst ska utgångspunkten vara att säkra konstens egenvärde.

Statstelevisionens kulturkritiker Dennis Dahlqvist råder politiker att i sjukhussammanhang satsa på parkanläggningar utomhus istället för konstnärlig utsmyckning inomhus. Ett kvasivetenskapligt vägval som inte anstår den annars så kompetente och progressive Dennis Dahlqvist. Att ställa arkitektur mot exempelvis bildkonst i ett medicinskt nyttoperspektiv devalverar konsten. Kulturpolitiska budgetprioriteringar av offentlig konst utifrån största möjliga medicinska nytta ska inte förekomma. Vetenskapliga studier om sådan nytta av konst och kultur ska beslutas och finansieras av berörda sakpolitiska ansvarsområden.

Konstverk som köps in efter sådana kriterier ska recenseras som den ”medicinskt nyttiga konst” de ger sig ut för att vara. Om konstkritikern Dennis Dahlqvist är kompetent även för sådana analyser får framtiden utvisa. Viktigt dock att han och alla andra konstkritiker talar om för oss när det är fri konst och när det är förment nyttiga konstuttryck de analyserar.

Själv fortsätter jag att hålla på boskillnad mellan nyttig och onyttig konst, med de skilda kriterier vi har att beakta i båda fallen.

Ulf Lönnberg
Gruppledare för Kristdemokraterna i Kulturnämnden i Stockholm