När våra Hockey-hjältar skulle hyllas på Sergels Torg ville statsminister Stefan Löfven också vara med.

Att han blev utbuad beror nog denna gång mest på att de som hade åkt till Sergels Torg gjort det för att hylla laget. De förväntade sig inte några politiska inslag över huvud taget.

I sociala medier ondgör sig många över att publiken trots allt inte förmådde visa klädsam respekt för landets statsminister.

De senaste årens sjunkande partipolitiska engagemang med långt färre partimedlemmar än vad som gällde bara för en generation sedan  – oavsett partitillhörighet – gör rent matematisk att väldigt få i folkhopen hade egen direkt eller genom föräldrarna indirekt politisk anknytning eller ens vardagsfokus på politik över huvud taget.

Politiker har heller inte mycket av den stjärnstatus som många andra kändisar och  inte minst hockeylaget har i denna situation.

Programledarens försök att öka publikhavets förväntningar genom att tala om ”en gäst som kommer först” – han gjorde konstpaus och vände sig mot sceningången. För ditresta blev det ett västgötaklimax att höra namnet Stefan Löfven när förväntningar och sinnesstämning låg på en helt annan våglängd.

Politik som intro till segerfest var inte vad publiken tänkt sig – inget om detta hade heller förannonserats. En sådan överraskningsentré kräver sin man eller kvinna. Tyvärr har inte dagens statsminister den kraften och utstrålningen. Han visar mest upp sig i TV som försiktigt och rädd partiordförande med framtiden i backspegeln. Helt tvärtemot idrottens,  hjältarnas och supportrarnas mentalitet.

Stefan Löfven skulle möjligen i stället kunnat valt att i slutet dyka upp på scenen och på 8 sekunder tacka hjältarna och utbringa ett fyrfaldigt leve och sen gå av podiet. Då hade han bemötts som en statsman/kändis som tog sig tid utan att sätta sig själv i första rummet – i ett icke-politiskt sammanhang.

Visst, respekt för den demokratiskt valda statsministern är klädsamt och önskvärt för stabilitet och rättssäkerhet.

Men  Stefan Löfven får skylla sig själv. Han har dålig fingertoppskänsla för människor i vardagen, dålig självinsikt och inte minst dåliga rådgivare.

Lika dålig timing var det i bussen på väg med laget de sista metrarna före Sergels Torg: spelarna fick veta att statsministern skulle hålla tal i 15 – 20 sekunder innan de skulle få äntra scenen.

Knäpptyst.

De ombads att göra high-five med ministern när han går av scenen, men då kom det besvikna nejrop.

Inte konstigt. Skulle han gå längst raden VM-vinnare och ta emot high-five som målskytten som räddade laget. Den gesten, i det sammanhanget hade heller ingen känslomässig  koppling till spelarnas  glada väntan på folkets hyllningar.

Ingen skugga på spelarna. Här handlade det om usel förståelse för hur vanligt folk tänker, upplever och reagerar sunt när någon nyttjar strålkastarljuset på fel sätt.

Krångligare än så är det inte.