Etiketter

, , , , , ,

Inkomna (L)- och (KD)-reaktioner nedan efter artikeln.

Sverige står inför två demokratiska utmaningar; politikerförakt och uttjänt parlamentariskt regelverk.

Dags för politiska journalister att börja politisk granskning som påvisar den politiska verkligheten och för Björklund (L) att välja väg.

Idag ser vi att även Centern närmar sig Allianspartiernas ambition att vara den opposition den bör vara. Diskussionen mellan M och C pekar i den riktningen trots Lööfs nödtvungna skarpa anslag. Nu återstår Liberalernas vägval.

Men än blundar många politiker och ledarskribenter för förändringarna i Sveriges politiska landskap och ännu uthärdar för många i förnekelse. Det har gällt hela resan från Decemberöverenskommelsen (DÖ) och dess upplösning till Ebba Busch Thors (kd) besked om att driva opposition i syfte att fälla Löfven fram till dessa dagar då Anna Kinberg Batras (m) accepterat riksdagens sammansättning och ska börja samtala med alla partier.

För partierna i Riksdagen är det naturligt att hålla nykomlingar kort. De undergräver deras de facto deras parlamentariska underlag och i någon mening speglar nykomlingarna opinioner som de etablerade riksdagspartierna inte lyckats fånga. Ny Demokrati var exempel på ett parti som inte passerade nykomlingarnas nålsöga. Men Miljöpartiet och Kristdemokraterna har båda som nya partier ramlat ur riskdagen men återkommit och tagit plats i de etablerades skara – dock med farligt lågt opinionsstöd idag.

Inget nytt i att makten bländar, att politiker tror sig veta bättre än väljarna och att ledarskribenter dömer ”vanliga människor” som politiskt naiva. Alltför många månar om sina positioner mer än att ta sig an de politiska utmaningarna. Det har gällt fram tills idag. Men nu har den trötta och lamslagna rikspolitiken ruskats om, trots att Björklund (L) ännu nyttjar upplösta DÖ som skydd mot den nya verkligheten.

Journalister och analytiker med politik som fokusområde ägnar sig åt politiska spelteorier om hur växande och oönskade väljaropinioner ska kväsas. Deras omsorg om den demokratiska rättsstaten som kan motarbeta extrema vänster- och högerkrafter skulle vinna på mer av krittiskt granskande. Extrema vänster- och högerpopulister tvingas alltför sällan stå till svars. Det är Sjöstedt (v) och Åkesson (sd) svenska exempel på.

Oppositionens ledare som svek oppositionsuppdraget kommer att dömas som inkompetenta och rädda. Statsvetaren Tommy Möller sätter in partiledarnas handlingsutrymme i ett större statsvetenskapligt sammanhang, han skriver:

Statsvetaren Tommy Möller skriver (DI 19ds):

Det finns skäl att erinra om att regelverket sjösattes vid en tidpunkt då det fanns fem partier i riksdagen och att dessa partier då hade varit representerade där sedan ett halvsekel tillbaka. Två tydliga regeringsalternativ stod mot varandra, och bådas förmåga att regera var goda. Stabiliteten var påfallande.
Men med det nya politiska landskap som sedan snart ett decennium finns tycks det parlamentariska regelverket ha blivit obsolet.

Sverige står nu inför två utmaningar:

Att inom ramen för nuvarande parlamentariska regelverk använda de till buds stående verktygen för att

– fånga större andelar av den svenska opinionen för sina politiska visioner och mål. Det var på sådan grund Alliansen en gång bildades. Allianssamarbetet behöver idag – rätt hanterat – inte vara ett hinder. När Liberalerna väl gjort sitt vägval är Alliansen fortfarande vara en tillgång.

– värna vår robusta demokrati i en stormig verklighet genom att över blockgränsen besluta om att utreda vilka grundlagsändringar som behövs för att säkerställa legitimiteten i vårt parlamentariska system.

Nyttja Vårproppen 2017 för det förra och valrörelsen 2018 för det senare.

– – – – – – – – – – – – –
Jan Björklund manade till lugn i alliansen  (se DI idag kl 11:52)

Ebba Busch Thor är glad för att de är tydliga med att någon budgetförhandling inte är aktuell (se DN idag 12:07)