Etiketter

, , , , , , , ,

Tre av allianspartierna – M, C och L – agerar som om Decemberöverenskommelsen fortfarande gäller. De påtar sig ett särskilt ansvar när det gäller ökad risk för växande politikerförakt. De bidrar också till att passivisera många medborgarnas intresse för en seriös politik som har Sveriges bästa för ögonen. De håller fast vid ett taktiskt manipulativt tänkt maktspel mellan blocken. Det främjar varken ideologisk eller sakpolitisk framtidsdebatt.

KD har gett klart besked; att som oppositionsparti vara beredd att fälla Löfven. En naturlig konsekvens av att Decemberöverenskommelsen (DÖ) fallit.

Svenska Regeringsformen förutsätter att en statsminister tolereras av Riksdagen. Förutsättningen för att tillträda som statsminister är således inte att riksdagens majoritet röstar för den som föreslås till ämbetet.

Alliansens självutnämnda statsministerkandidat AKB säger sig vilja utmana Löfven – inte nu men sen(!?!). Det duger inte. Tiden blir allt knappare för oppositionen att hinna driva egen politik före valet 2018. Att rösta ner regeringens Vårpropp 2017 är i den sista reella möjligheten att göra skillnad före nästa ordinarie val.

Primärt är att nu lyfta den ideologiska kraftmätningen mot vinster i välfärden till skarpt läge.

Förslaget om vinstförbud är lika socialistiskt omstörtande och genomgripande som 70-talets löntagarfondsförslag var på sin tid. Målet är att utan statlig ersättning inskränka äganderätten för vårdföretagen och sänka deras värde genom att konfiskera deras avkastning. Det underminerar över tid den marknadsekonomi som är statens och välfärdens uthålliga resurs. Omedelbart kommer det också att slå hårt mot vårdbehövande och deras anhöriga. Och snart också hämma effektivisering och metodutveckling för ett bättre vårdSverige.

Effekterna av en delsocialisering av näringslivet kan inte isoleras till en eller några avgränsade branscher. Effekter på kapitalförsörjning, kapitalavkastning, vinster och FoU i angränsande branscher kommer att inom kort att drabba hela näringslivet.

Att inte utmana regeringens ideologiska agenda är att underskatta väljarna och därmed spä på det politikerförakt som Sverige ändå varit relativt förskonat ifrån.

Sverige behöver en vitaliserande ideologisk kraftmätning och därmed en ny framtidsberättelse – nu.