Etiketter

, , , , , ,

Sverige under nytt hot om planekonomi

Rudolf Meidner, mannen bakom SAP:s och LO:s löntagarfondsförslag på 1980-talet, föreslog att företagen skulle avsätta en del av vinsten till löntagarfonder som i sin tur därmed skulle köpa företagens aktier med företagens egna pengar. Ett förstatligande rakt av.

Illmar Reepalu förslag till ovillkorligt vinsttak på privata välfärdsföretag vilar på en beräkningsmetod som stryper det nödvändiga vinstutrymmet för underhåll, utveckling, nyinvesteringar, personaltrygghet, personalutveckling, FoU och – inte minst – tillräcklig avkastning på satsat kapital för att trygga företagens kapitalförsörjnings.

Väfärdsföretagen dör sotdöden och kvar blir den offentliga sektorns välfärdsutbud i kommunal och statlig egenregi. Också en form av förstatligande av företagandet.

Reepalu feltolkar för sina socialistiska syften
Det är anmärkningsvärt att Illmar Reepalu drar slarviga och tendensiösa slutsatser av en rapport vars författare ändå inte avfärdar villkorade vinstnivåer.

Joachim Landström, forskare vid Uppsala universitet, tvingades ta avstånd från Reepalus tolkning och skriver (DN 12/9) :

”Jag har inte i någon av mina rapporter tagit ställning till vare sig om det bör finnas ett vinsttak eller storleken på ett sådant eventuellt tak. Med tanke på Reepalus uttalande i SVT:s ”Agenda” om nivå på en reglering, finner jag det nödvändigt att ge min syn på vinster i välfärdsföretag och sätta den i ett sammanhang.

Att sätta vinsttaket till att endast vara den genomsnittliga kapitalkostnaden vore mycket skadligt för Sverige. Det blir i praktiken ett förstatligande av företagen i välfärdssektorn.”

Men samtidigt förklarar Joachim Landström vidare:
”En kalibrering av residualvinstmodellen borde göra det möjligt att finna en nivå på residualvinsterna som skulle säkra ett fortsatt privat företagande i välfärdssektorn, samtidigt som Välfärdsutredningens krav på återföring av överskott uppfylls. Residualvinst är den vinst som avviker från avkastningskravet.– Ett eventuellt vinsttak som bygger på residualvinstmodellen förutsätter att tre komponenter tas hänsyn till: den genomsnittliga kapitalkostnaden, kompensation för värdeskapande investeringar och kompensation för konservativ redovisning.”

Utöve det feltolkar Reepalu också en avhandling av ekonomie doktor Mikael Runsten, som klargör (DI 16/11):

”Mina resonemang och resultat i avhandlingen har förvisso bäring på frågan om möjligheten att på ett rimligt sätt kvantifiera en så kallad övervinst. Slutsatserna som utredaren drar efter att ha refererat till mina resonemang uppfattar jag dock som helt orimliga.”

Och han förklarar vidare:
”Av försiktighetsskäl (i stor utsträckning för att skydda företagens långivare) får många mjuka investeringar inte redovisas som en tillgång. Det hindrar förstås inte att denna typ av tillgångar de facto finns och till och med kan vara den helt dominerande tillgången för ett företag.

I välfärdssektorn är det uppenbart att det är oerhört centralt att utveckla personalen, att skapa nya vård- eller lärprocesser, och att hitta sätt att skapa engagerade kolleger som delar sina erfarenheter och hjälper nyanställda att snabbt bli duktiga i sina roller.”

Reepalus agenda är socialistisk
Reepalu vill inte lösa det som många påstsår sig se som ett problem. Reepalu vill för sina syften nyttja människors okunnighet och t o m förvrida fakta. Populismen helt enkelt.

Praktik vs ideologi
Det påminner om ett företagarinitisativ i Norrbotten i välfärdssektorn på 1990-talet.
Jag tänker på Jumbolansen i norra Sverige på tidigt 80-tal. En företagare såg att slånga sjuktransporter med en patient i varje abulans blockerade resurser. Han erbjöd landstinget en sjuvårdsutrustad buss med både sängar och stolar och alltid med assistans av en medföljande leg sjuksköterska. Initialt fanns varken förståelse för eller adminsitrativ beredskap för att politsikt ta sig an ett sådant erbjudande.

Företagrens ekonmiska vinst stanande efter beskattning hos honom eller henne. För den offentliga förvaltning frigjordes resurser – och därmed dämpades den inbyggda kostnadsökningen i det gamal systmet med individuella sjuktransporter.

Patienter och anhöringa uppskattade också de nya transporterna både fysiskt och trivsekmässigt.

Skulle företagaren som omsider fick sälja sina tjänster (effektiva sjuktransporter i buss) visa sig vara en skatteflykting eller kriminell utsugare skulle väljarna kräva att han eller hon självklart skildes från uppdraget och åtalades.

Om så hade varit vallet hade vi måhända fått höra en lokal variant på dagens debatt om vinstförbud. Samtidigt var frågan så praktsisk och överskådlig att väljare och politker sannolikt också engagerat sig för att upprätthålla de uppskattade och effetiva sjuktransporterna. Att dra in dem skulle varit ineffektivt och t o m en social kvalitetsminskning för patienterna.

Ju mindre och mer överskådlig den privata verksamheten är desto mindre ideologiskt utmanande i vardagspolitiken. Men det gör inte denideologisk grund och ska bekämpas såväl ideologiskt som realpolitiskt.

I politisk realism blir Reepalus vinsttak kontraproduktivt. Det gäller stort som smått. Vinsttak i sig skapar inte ökade skatteintäkter. Vinsttak är inte lösningen på de som tar sig friheten att missbruka systemet. Socialism och planekonomi är ingen garant för måluppfyllelse och kvalitet inom välfärdssektorn. Det handlar om att med det sunda näringslivet som resurs skapa kvalitetssäkrade utförare som lever upp till  beställarnas och de politiska uppsatta välfärdsmålen.