Etiketter

, , ,

Allianspartier med egna starka sakpolitiska prioriteringar har största möjlöigheten att samla ett röstresultat som leder fram till hur tungt partierna väger mot varandra inför en Regeringsförklaring 2018. (Igår lyfte jag politikernas egna förväntningar inför valet 2018 på min blogg igår)

– Sverigedemokraterna har uttalat att de skulle stödja en borgerlig statsministerkandidat, då låter det för mig som att man skulle få regeringsmakten, säger Arne Lernhag, kommunalråd i Öckerö, till SVT. (Afonbladet 3/11)

Det handlar om mer än ”att få regeringsmakten”. Att vänstern har alltför stort – och för Sverige skadligt – inflytande känner vi av. Det är ju det pris som Löfven betalat för att ta makten efter valet. Men han kom billigt undan i den meningen att förespråkarna för Decemberöverenskommelsen (DÖ) i förväg lovade att inte fälla honom oavsett vilken vänsterpolitik han skulle komma att driva med stöd av Vänstern och MP.

Det var inte Moderaterna som tog det relevanta beslutet att sänka DÖ. Anna Kinberg Batra säger att hon söker väljarnas stöd för en Moderatledd Allians (M+C+L+KD). Men hon bör också ge besed om hon ser en ny förödande Decemberöverenskommelse (DÖ 2) som möjlig utväg i den händelse hennes egeringsunderlag skulle skapa mer osäkerhet än stabilitet.

Sunt och det mest befrämjande för vår demokrati vore att efter ett ”mellan de gamla blocken jämt valresultat” antingen att utlysa nyval, ovant i kompromissernas Sverige, eller bygga en urvattnad kompromiss vänster ut.
I ett oklart läge bör en stark ledare inte utesluta att pröva sitt förtroende i ett nyval efter år av oppositionsarbete utan vilja att fälla Löfven.

Efter valet 2014 försökte många försvara DÖ som den då bästa lösningen. Efter valet 2018 kan ett sådant alternativ inte beskrivas annat än som en sämsta möjliga lösning.

Efter ett ev nyval med oklar utgång återstår en blocköverskridande regering som undantag fram till 2022.

En konstruktiv strategi i bjärt kontrast mot den stoppkloss som Decemberöverenskommelsen från 2014 utgjorde och som – utan Kristdemokraternas agerande – skulle gälla till 2022(!)

Allianspartier med egna starka profiler har största möjlöigheten att samla ettt röstresultat som visar hur tungt partierna väger mot varandra inför en Regeringsförklaring 2018.