Etiketter

, , , ,

Det är inte uteslutet att Anna Kinberg Batra (m) kommer att tvingas ge besked om till vilket pris hon och Moderaterna efter valet 2018 väljer att antingen stödja eller fälla Stefan Löfven. (Se även bloggtexten den 3/11 om regeringsförhandling utan slagskugga från Decemberöverenskommelsen 2014.)

Extremernas – Vänsterpartiet kollektivistiska utopier Sverigedemokraternas främlingsfientliga agenda gagnar inte Sverige.

Här de övriga partierna  – vart och ett med sina värderingar och konkreta reformer – att ta ansvar för att vitalisera det ansvasrsfulla offentliga samtalet i syfte att rycka undan mattan för populism och förenklande principer.

Projektet Politikerpanelen (Göteborgs Univeristet) har undesökt hur politiker själva ser på sina resp partiers styrkor, brister och möjlighter. Den senaste redovisningen (Nr 10) kom samma dag som Ingvar Carlsson (S) och Bengt Westerberg (L) på DN Debatt angav vilken väg de råder sina efterträdare ska välja. Rapporten och debattartiklen belyser från två olika håll opinionens utmaningen inför valet 2018.

Carlsson/Westerberg skriver ”SD:s inträde i Sveriges riksdag innebär att det nu finns ett tredje block. Det har i grunden ändrat förutsättningarna för politiken.” (DN Debatt 26/10). Duon förespråkar i praktiken en (S)+(L)-regering som förstahandsalterantiv – om något av de traditionella vänster- eller högerblocken blir störst. Men med dagens tre block i riskdagen är det ganska osannolikt.

Men om de nu aktiva politikernas syn på sina partiers framtidsutsikter skulle stämma in i nästa val kan Carlssons/Westwerbwergs analys falla ut i skarpt läge. Men då det blir sannolikt ändå Anna Kinberg Batra (m) som måste välja väg.

Trots att Decemberöverenskommelsen (DÖ) fallit agerar ledarna för ”de gamla partierna” inte i något som kan liknas vid ett ”tre-blocks-perspektiv”. Än tycks de förvänta sig att allt ska bli vid det vanliga i valet 2018; regeringsalternativet är blockskiljande makt mellan en högerallians eller en vänsterkoalition oavsett vilken som ”får” bilda regering.

Det borde handla mer om vem och vilka som kan och vill gripa makten med ett stabilt regeringsunderlag som främsta mål. Pariledare som hellre jobbar för egna idéer och konkreta reformer fram till valet en har respektabel poäng: spekulation om maktfördelning före valet ger inte svar på väljarnas alla frågor. I synnerhet nu när ”tre-blocks-observationen” har sin relevans.

Men de ”gamla partierna” agerar ännu i Decemberöverenskommelsens (DÖ) förlamande anda och värderar sina partiers framgångar överdrivet förväntansfullt eller i illavarslande svag självtillit. En slags bekvämlighetsstrategi. Den kan tolkas som att partierna – trots senaste opinionsundersökningarna – ser mandatfördelningen i Sveriges riksdag som tämligen statisk före och efter valet 2018.

Och politikernas egna profetior om hur partierna kommer att lyckas i nästa val stärker den bilden.En fråga i undersökningen löd ”Om du tänker på SCBs senaste opinionsundersökning och hur det kommer att gå i nästa riksdagsval. Tror du att ditt parti kommer att få ett bättre eller sämre valresultat? Svarsalternativen var: mycket bättre, något bättre, ungefär samma resultat, något sämre, mycket sämre. Procentberäkningen utgår från dem som svarat ”mycket bättre”.

77% av Sverigedemokraternas politker tror att det kommer gå mycket bättre för deras parti.   Siffrorna för de övriga är

Moderaterna                          65%
Feminisktiskt Inistiativ     53%
Centern                                    52%
Vänsterpartiet                       46%
Lokala partier                        33%
Socialdemokraterna            24%
Miljöpartiet                               8%
Kristdemokraterna                 4%
Liberalerna                                4%.Det är inte osannolikgt att Sverigedemokraterna och Feministiskt Initiativs förväntningar ligger närrmast verkligt utfall.SD behåller sitt grepp om valmanskåren trots skandaler och tillkortakommanden. Det kommer att gälla så länge som väljarna har mingra- och integratiosnfrågorna som första prioritet och och ända tills de ”gamla partiernas” reforminitiativ ger praktisk verkan i vardagen.

Samhällsdebattörer har redan jämfört Miljöpartiets långa väg till riksdagen med Feministiskt Initiativs resa, nu med låga men ihållande framgångar. Spekulationen om att det nu kan vara dags för FI:s entré i riksdagen stärks av Miljöpartiets kollaps.Om Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg och deras partiföreträdares låga framtidstro för sina respektive partier håller räcker det inte med en (S)+(L)-regering för att skapa stabilitet. Om resterande och nödvändiga regeringsunderlag ska hämtas från vänster eller höger har de ännu inte gett sina efterträdare besked om.

Men en viktigare och mer relevant fråga är om och hur allianspartierna återtar det politiska initiativet med tydliga målet att fälla S+MP-regeringen i valet 2018.