Etiketter

, , ,

Utredningen om statligt stöd till trossamfunden ska ledas av Ulf Bjereld. Han ser två huvudskäl (Poletik nr 30/31) till att utredningen tillsatts; lagen har gällt i drygt 15 år, lagen har aldrig utvärderats.

20160727_123543Utredningen oroar vissa, den kan öppna dörren till starka krafter som vill stoppa stödet till trossamfunden. Må så vara men det finns också starka krafter som vill öka bidragsnivåerna och mottagarkretsen.

Utredningen är ett utmärkt och välkommet tillfälle att öka kompetent fokus på sakområdet religionspolitik.

I den sekulära rättsstaten ska religionsfriheten värnas och samfunden skyddas mot hot, angrepp och förföljelse. Statsskick som skarpt kringskär (eller t o m förbjuder) religiösa organisationer att verka och/eller förbjuder individuell religionsutövning har inte längre kontakt med demokratins fundamentala förutsättningar.

En sekulär rättsstat som vill upprätthålla det öppna välfärdssamhället som vårt får aldrig tappa vaksamheten mot fundamentalister, opportunister och populister med grumligt religiösa förtecken. Samtidigt måste självklart alla religiösa aktörer behandlas och bedömas efter – ´robusta måttstockar´, som kulturministern uttrycker det.

Rent administrativt kan det ta sig tragikomiska former.

År 2012 fattade Kammarkollegiet beslutet att förklara Kopimistsamfundet som ett religiöst samfund med status som ”registrerat trossamfund”. Därmed hade vi fått ett nytt religiöst samfund i Sverige. Ansökan hade kommit från Piratpartiets ungdomsförbund, där man håller för heligt att fritt kopiera alster andra skapat och sprida dem på nätet, samt att missionera för inställningen.

Under rubriken Teokrat i  Kopimistsamfundets ledning beskrev och kommenterade jag saken på dåvarande Newsmill. (Länken går till Svensk religionspolitisk debatt som drev på prov en kort tid.)

Erik Lundgren på bloggen Kristen Humanism skrev att Kammarkollegiets beslut 2012 var ett ovanligt lågsinnat avsteg från idén om den sekulära staten. Han avslutar i uppgivet vredesmod: ”Hånet som medel att bekämpa religiös tro är inte okänt i historien, en annan intellektuell nivå borde man kunna förvänta sig i dagens Sverige.”

Det är ett extremt exempel på den typ av administrativa, juridiska och ideologiska avvägande som dagens svenska religionspolitik manar till och kommer att kräva av morgondagens kulturministrar.

Mer näraliggande är utmaningar och avvägningen mellan generella verksamhetsbidrag och detaljstyrning av mottagande samfunds verksamheter å ena sidan och mottagarnas uttalade värderingar och acceptans av så kallade normförskjutningar. Sådant kommer att stressa systemen som ska upprätthålla vår – den svenska – religionsfrihetens skyldigheter och rättigheter. Även såväl direkta och indirekta som privata och andra staters finansiering av religiösa samfunds verksamhet i Sverige är en viktig faktor att beakta.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) skrev i juni, i en debattartikel i Dagens nyheter, att kontrollen av grundläggande värderingar i trossamfund och civilsamhälleliga organisationer ska förstärkas. Detta med bakgrund av att ett antal organisationer har kritiserats för att bidra till ökade motsättningar och använt hatiska uttryck. Det handlar om komplicerade och nödvändiga preciseringar.

Det ställer stora förväntningar på kommande utredningsdirektiv. Utredningsdirektivet måste innefatta bred inventering av stödsystemets nuvarande förtjänster och brister och tydligt precisera uppdraget att föreslå reformer i stödformerna som stärker den religionsfrihet som gagnar vårt öppna Sverige över tid. Häri ligger också utredningens stora utmaning.

Stefan Attefall (kd, tidigare samfundsminister) säger i Poletik-intervjun:
– Jag känner också en stor oro över att så få kan frågorna och att få försvar trossamfundens ställning. Det är för lite politisk aktivitet och för lite politisk uppbackning. Jag utgår från att Kristdemokraterna kommer att stå på barrikaderna, men det behövs fler krafter som gör det.

Det krävs helt enkelt värdekonservativa krafter som ser helheten och kan positionera sig genom korrekta och konsekventa religionspolitiska argument. Att som Erik Lundgren uppfatta tingens lagar och ordning som ”Hånet som medel att bekämpa religiös tro” är att lämna svensk religionspolitik i känslomässigt walk over.