Etiketter

, , , ,

I en Aftonbladet-intervju (2 juli) deklarerade Stefan Löfven: ”Lagt kort ligger”, ”inte förändra villkoren för enskilda hushåll”. Det gäller också planenligt de fattigaste fattigpensionärerna. Redan i sitt 1:a maj-tal i Göteborg avslöjade han sin bortprioritering av pensionärerna – han nämnde de inte med ett enda ord.

Pensionärsorganisationerna har försökt påverka regeringen och partierna under lång tid. Men de skandalösa orättvisorna består – de gränsar mot åldersdiskriminering.

Berit Bölander, tidigare s-riksdagsledamot och nu ordförande i SKPF (som nu fusioneras med SPRF), skrev följande i sin medlemstidning Här&Nu:

EU:s fattigdomsgräns går i Sverige 11 700:- kronor efter skatt – det skulle kosta statskassa ca 4,5 miljarder att lyfta ”fattigpensionärerna över den gränsen.

Socialdepartementet pekar ut 0,8 procent av fattigpensionärerna som ”förlorare”, det handlar om 14 797 personer som fått sina pensionsinkomster sänkta 2016. Att lyfta dessa förlorare till gruppen åtminstone fattigpensionärer skulle kosta 4,6 miljoner(!) kronor -Utropspris på en 2:a i innerstan.

Pensionsorganisationerna kan göra ännu mer

Inför höstens budgetprocess har pensionärsorganisationerna ännu inte reagerat på Löfvens bekväma undanflykt i löftet att ”lagt kort ligger”. De usla villkoren för de fattigaste fattigpensionärerna måste istället lyftas av medborgarna själva.

Stefan Löfven, han kallar sitt parti för Framtidspartiet, har helt tappat kontakten med unga och medelålders skattebetalare som unnar sina föräldrar och mor- och farföräldrar en värdig ålderdom i välfärdslandet Sverige. Det handlar till stor del de hårt arbetande människorna som byggt upp Sverige som idag förvägras en anständig pension.

Alla partier talade i Almedalen i olika ordalag om samhällets offentliga skyddsnät som ska fånga upp de som har det allra sämst. Träffsäkra reformer för gruppen fattigpensionärerna är fullt möjligt att genomföra.

Partierna kan bättre
Jag är inte nöjd med vad Alliansen åstadkom i denna fråga under två mandatperioder. Jag är också väl medveten om att Kristdemokraterna var det enda parti i Alliansregeringen som drev på. Vi, KD, ruckade frågan ur läget status quo men KDs väljarunderlag var helt enkelt för litet för att kunna pressa de andra Allianspartierna ytterligare och därmed lyfta fattigpensionärerna från ett skamligt ekonomiskt utanförskap.

Inför höstens budgetprocess
Inför höstens budgetprocess har jag således att istället rikta mig till regeringen och S- och MP-märkta riksdagsledamöter, som (i minoritetsställning) sitter på makten . Jag ställer två konkreta frågor individuellt till riksdagens socialdemokratiska och miljöpartistiska ledamöter:

1
Anser du att de fattigaste fattigpensionärernas hushållsekonomi behöver förbättras under denna mandatperiod?
2
Om svaret är JA, hur tänker du själv som riksdagsledamot agera inför höstens budgetprocess?

Det handlar om att agera här och nu för en utsatt grupp innan det är för sent.

(Vill du själv ställa samma frågor, och förhoppningsvis få svar, finns epostadresserna lättillgängligt på Riksdagens hemsida)

På lång och kort sikt
Långsiktigt står vi inför pensionsutmaningar av helt andra dimensioner.

”Det allmänna pensionssystemet kan beskrivas som relativt känsligt eftersom utbetalningarna är större än inbetalningarna, främst på grund av 1940-talets stora årskullar. Enligt Pensionsmyndighetens basalternativ är systemet åter i balans om drygt 30 år, 2045. I myndighetens mer pessimistiska alternativ kommer dagens buffrande AP-fonder att vara helt tömda år 2050, varefter Sverige tvingas låna till befolkningens allmänna pensioner tills en ljusning kan skönjas år 2064.” (SvD 17 juli förra året)

 

 ”Enligt en rapport från EU-kommissionen kommer Sverige 2048 att ha unionens näst sämsta pensioner: 48 procent av slutlönen, tjänstepensionen inräknad. Bara Estland hamnar bakom Sverige då. (Aftonbladet 19 febr i år)

De hotbilderna kräver breda och långsiktiga lösningar inom överskådlig tid.

Men de får inte skymma behovet av träffsäkra reformer för de fattigaste fattigpensionärerna. Deras ekonomiska villkor är i många fall under deras sista levnadsår en skam för välfärdsstaten Sverige.

Ulf Lönnberg