Etiketter

, , , ,

Kulturarvet i stort kan värderas som en internationell eller kosmopolitisk angelägenhet. Men det kan också identitetspolitiskt knytas till den egna kultursfären – här och nu – enligt vilken individen/betraktaren/kulturkonsumenten tillhör ett eller flera kollektiv på grundval av sin etnicitet, klass, sexuell läggning, sitt kön mm.

Det sista museet, Timbro 2016, 150 sid

Det sista museet, Timbro 2016, 150 sid

Thomas Gür i SvD den 7 maj:

Någon kanske tror de kan ställa sig utanför gruppidentiteten. Enligt det identitetspolitiska synsättet är de i så fall antingen okunniga–eller så ha de förrått gruppen -de har gått i sold, mentalt eller pekuniärt, hos en annan, ofta mäktigare grupp.

I förra veckan lanserade Timbro Johan Lundbergs bok Det sista museet vid ett samtal mellan författare och konstnären Makode Linde med Eli Göndör som moderator.

Johan Lundberg konstaterade att styrningen av dagens kulturpolitik med stark identitetspolitisk kan jämföras med motsvarande politikskt färgade styrning på 1960-talet och framåt som byggde på marxistisk världsbild. Samtidigt påminde han om att en kulturpolitiken ”gick över” och att det säkert också kommer att gälla dagens identitetspolitik.

Men med den profetian får vi inte, som jag ser det , luta oss tillbaka i likgiltigt förväntansfulla väntans tider. Med Miljöpartiets kulturpolitik som bottenplatta för Stefan Löfvens S-MP-regering går mycket förlorat innan identitetspolitikens verkningar blåst över.

Makode Linde höll med om att hans tårta visst kunde befästa identitetspolitikens både exkluderande och integrerande konsekvenser. Men det kan också vara så att denna effekt i ett längre perspektiv istället kommer att få inkluderande konsekvenser för de grupper som idag står utanför och saknar makt. Makode Linde fick frågan om han med sitt verk Tårtan ville väcka en tanke eller styra i en viss riktning och svara: Lite både och.

Johan Lundbergs bok Det sista museet är en uppgörelse med identitetspolitikens intåg i svensk kulturpolitik. Bok är skarp i sin analys och lyfter fram hur många av vänsterns identitetspolitiker tummar på grundläggande fri- och rättigheter för att nå sina mål. Just därför är boken ett så viktigt inlägg i dagens kulturpolitiska debatt. Lundberg må ha rätt i att även identitetspolitiken så småningom blåser över. Men redan nu har kritiskt tänkande borgerliga kulturpolitiker ett ansvar för att kväsa den identitetspolitik som hämmar flera sakpolitiska områden och som dessutom urlakar vårt kulturarv till förfång för de inkluderande bildningsideal som det krassa välfärdssamhället så väl behöver.

Baksidestexten på Det sista museet manar till handling: ”God kultur förenar människor. Genom litteraturen, konsten och teatern upptäcker vi det allmängiltiga. Ett fritt kulturliv är därför en av de allra starkaste krafterna för integration, i ett mångkulturellt samhälle. Men vad händer när idén att det inte finns något allmänmänskligt blir vägledande för kulturpolitiken? När kulturen i stället ses som ett instrument för att bekräfta varje grupps särart?”


Se också
Mattias Hermansson, kulturchef Sveriges Radio:
”Och det är nog hög tid för medier och politiker att inte låta de där debatterna bara domineras av de allra mest högljudda och tvärsäkra åsikterna.”