Etiketter

, , ,

Listan över gamla sagoböcker som antas kunna skada våra barn blir allt längre. Trångsynta normkritiska kulturdebattörer och ängsliga förlag tilltror varken allmänheten, läsare eller ens barnen om att utifrån sin korta eller långa livserfarenhet kunna uppfatta en gammal saga för vad den är: – en saga. Eller för den delen en en barnvisa från förr.

Elise Karlsson (Aftonbladet 9/5) gillar aktuella och tidsanpassade sagor. Hon lyfter fram barnboksförfattaren Richard Scarry, ”som under 30 år [gjort] löpande ändringar i sina klassiska Sysselstad-böcker. Så att pappa Kanin till slut också fick vara med i köket och steka ägg. Och en menora tog plats bland andra helgfirande attiraljer.”

Gott så. Men Scarry är exempel på en författare som själv valt att ändra, följa upp, skriva ny story vartefter tiden går. För ambitiösa föräldrar skulle hans tidigare utgåvor kunna tjäna som jämförande samhällsorientering i barnanpassat perspektiv. De är i sina versioner lika viktigt tidsdokument som de gamla sagor som författarna och vi efterlevande låter bestå i oförändrat skick.

För Elise Karlsson är det ointressant huruvida Richard Scarry bara väljer lättillgänglighet i nuet eller om han har ett pedagogiskt syfte med sina uppdateringar av tidigare utgåvor. Han kanske ser varje utgåva som ett fristående verk med tidigare av läsarna kända huvudkaraktärer.

Vi hyllar i Sverige öppenhet över tid och rum. Vi är stolta över den sociala utveckling vi skapat nationellt och i viss mån bidragit till globalt. Men när vi ska forma vår egen nutida migrations- och integrationspolitik i samklang med vår nutida omsorg om vår kultur – som är och ska vara under ständig utveckling – får många ångest när de ska kryssa mellan verkliga och inbillade reaktionära och rasistiska snubbeltrådar.

Självklart står det förlagen fritt att marknadsanpassa sin utgivning – även genom ”manus-förhandlingar” med sina författare. Men att i missriktad tolerans förorda att gamla sagoböcker plockas bort från våra bibliotek och att (nu levande) barnboksförfattare helst ska skriva om sina historier, leder fel. Det berövar våra unga och kommande generationers egenupplevda upptäckter förändringar i tiden.

I helgen hörde jag gammelmormor nynna för sitt barnbarns barn. Spädbarnets föräldrar frågade sin mormor vad det är för text till den där melodin som hon kände igen.

Jag kommer ihåg ungefär så här blev svaret:

Lillan skall sova och vara snäll
annars kan hända att Lillan får smäll.
Lillan skall inte skrika så där
ser inte Lillan att mamma är här?

– Men hallå – man får väl inte aga sina barn utbrister den unga mamman.

Så fick vi i familjen 7 spontanminuters nutidshistoria med kunskapsutbyte mellan 4 generationer (den minsta får det om några år av sin mamma). Denna gång handlade det om hur barnagan trängts bort från nära och fjärran länder – och att Sverige var tidigt ute att lagstifta mot barnaga….

Siw Malmkvist sjöng den på scen 1963 i en minnesvärd version med nyanserade bottnar. Också det en tidsmarkör.

Senast i raden av hotade sagoböcker som normkritiska kulturdebattörer vill ändra i eller förbjuda är Jan Lööfs  Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.

Nej – låt oss lämna gamla barnböcker och -visor i fred – de skadar inte våra barn!
Rätt hanterat berikar de t o m oss själva och våra barn.

Se gärna Aleksandra Boscanins ledarsstick, SvD 11 maj) ”Putsa inte bort provokationerna”.

(Se gärna min kommentar i närliggande ämne Okränkt, kränkt, kränktare, kränktast)