Etiketter

, , ,

En donator har har ställt varbergspolitikerna inför valet att resa eller inte resa Konstnären Susanna Arwins ”Tanten med handväskan” som visades på utställningen ”Tantfullness” i april 2014 (bild t v nedan).  Donatorn heter Lasse Diding, han är entreprenör och ägare av hotell Gästis i Varberg. 2007 fick han priset Årets företagare i Varberg. Hallands Nyheter (16/3) problematiserar kommunpolitikernas, medborgarnas och de närmast berördas belägenhet:

”De folkvalda kan nu inte längre värja sig. Inte heller den avbildade kvinnans förtvivlade son. Han tillhör inte dem som anser att konstnärlig frihet inkluderar att slå mynt av en död kvinnas oväntade handling. Och Varbergs politiker måste naturligtvis väga in att han ser statyn som en kränkning.”

 

staty rwvaska

Den 13 april 1985 demonstrerade Nordiska partiet i Växjö. Det blev våldsamma motdemonstrationer. En dam daskade väskan i ryggen på en av nazisterna – utan att träffa, påstås det. DNs fotograf Hans Runesson fångade situationen – det blev Årets bild. Det var Danuta Danielsson, då 38 år, som angrep Nordiska partiets fanbärare med sin väska. Det blev aldrig något åtal.

Danuta Danielsson hade sina rötter i Polen och under andra världskriget hade nazisterna satt hennes mamma i koncentrationsläger.

Skulpturen ”Tanten med handväskan” är 160 cm hög och var tänkt att resas på torget i Växjö. Men Växjös centerpartistiska topp-politiker Eva Johansson ville inte ha den. Hon tyckte att tantens agerande var (och är) för våldsamt. Principiellt gjorde Eva Johansson en viktig distinktion med sitt avståndstagande från handgripligheter i opinionsbildningen i en öppen demokratisk rättsstat som vår.

Till detta ska fogas att Danuta Danielssons son tycker det är osmakligt och inte borde ingå i den konstnärliga friheten att få slå mynt av en död kvinnas oväntade handling. Hans mor var ingen offentlig person.

Nu har frågeställningen aktualiserats genom Lasse Didings donation och denna gång är det politikerna i Varberg som ska ta ställning.

Enligt Hallandsnyheter säger kommunalrådet Ann-Charlotte Stenkil (M) med adress till Danuta Danielssons son: – Jag förstår hans synpunkter. Och fortsätter: – Handgripligheter är inte acceptabelt oavsett vilken form de tar sig. Men samtidigt poängterar kommunalrådet att hon inte vill föregripa förestående utredning.

Med respekt för Danuta Danielsson som person, med förståelse för hennes oväntade handling och med sympati för hennes och allas medborgarengagemang i smått och stort, anser jag att politikerna i Varberg inte ska avvisa donationen rakt av. Däremot är det magstarkt av donatorn och hotelldirektören Lasse Diding att försöka villkora på vilken plats som hans gåvogivna skulptur ska tilldelas. Beslut om donationens ev mottagande och skulpturens ev plats är kommunpolitikernas.

I dagens oroliga tid med främlingsfientliga populister på gator och torg och bruna krafter representerade i flera kommuner behöver vi påminna oss om historiska skeenden.

Raoul Wallenberg föddes i Kappsta på Lidingö den 4 aug 1912. Där står idag konstnären Ulla Kraitz´ skulptur ”Attachéväska RW” (bild t h ovan). Den finns i kopia på flera ställen i världen, en står utanför UD i Stockholm. De flesta betraktare – för att inte säga alla – förstår och förhåller sig till konstverket så snart de vet dess titel.

Minnena om nazismens illdåd räcker inte allena för att hindra dess återkomst. Tiden visar att det krävs ständig kunskapsöverföring, debatt och civilkurage.

I ”Attachéväska RW” får vi anta att det ligger skyddspass. Låt oss i Danuta Danielssons handväska tolka in mer än ett oacceptabelt tillhygge.

Kommunalrådet Ann-Charlotte Stenkil (M) bör ta tillfället i akt och skapa både ett intressant offentligt konstnärligt tema och ta ett – visserligen instrumentellt – pedagogiskt konstgrepp genom att köpa in en kopia av ”Attachéväska RW” och placera den inom synhåll från ”Tanten med handväskan” som pendang. Med tillräcklig rymd emellan och med adekvata informationsskyltar inspireras till ett viktigt offentligt samtal.

Om och när ett sådant initiativ tas kommer vi tack vare Varbergs politiker få två konstverk som två viktiga tidsmarkörer som skapar sammanhang mellan en dåtid – som vi inte får glömma – och vår nutid och framtid som själva har ansvar för.