Etiketter

, , , ,

Idéhistorikern Lars F Eklund tycker inte om glaspyramiden framför Palais du Louvre. Den stod färdig 1989 och byggdes för att få en mer funktionell entré för det stora antal dagliga besökare som Louvren tar emot. Han tycker att den istället skulle ”hade varit helt okej som busskur ute i La Defense” (Smålandsposten 7 mars) . Anslaget i hans upprop för mer kompetenta kulturpolitiker och ökat medborgarinflytande över den offentliga utsmyckningen väcker stora frågor.

paris-1060231_640

Lars F Eklund skriver vidare:

Medborgarna måste ta tillbaka makten över den offentliga konsten, och början på det är att ta makten över sina egna valda kulturpolitiker. Ställ krav. Även på konstnärligt innehåll. Tusenden äro de medborgare som vet och förstår mer om konst än mången i konstsvängen gör.

Han tar också avstånd från mycket av den offentliga konst han ser i Växjö.

För Lars F Eklund finns, som för alla andra, möjligheten att rösta fram det parti som enligt honom har den för honom adekvata kulturpolitiken. Därutöver finns möjligheten att engagera sig partipolitisk och att nominera kompetent partikamrat som representant i kulturfullmäktige och/eller i kulturnämnden.

Att en idéhistoriker reservationslöst ställer sig bakom politiska krav på konstens innehåll är anmärkningsvärt. Det är att anträda en farlig väg.

I januari i år ville en kommunpolitiker visserligen behålla det nyuppförda konstverket ”Väggmålning, Berlin” i Uppsala samtidigt som han ville kringgärda det med en taggtråd för att förtydliga konstnärens budskap.

Konstnären Erik Krikortz säger att verket mycket väl visar de ideal som skulle rådde i dåvarande DDR-samhället. Målningen är nämligen en replik på Max Lingners verk ”Aufbau der republik”, som gjordes i samarbete med kommunistregimen i forna Östtyskland, rapporterar Sveriges Radio.

Episoden i Uppsala väcker ytterligare en fråga; ska politiker inte bara vara smakråd, ska de också komplettera eller justera i ett verk som ska ha sin plats i det offentliga rummet?

Idéhistorikern Per F Eklund borde veta att politiker i alla tider använt – eller försökt att använda – konsten för egna politiska syften med förskräckande konsekvenser.

Därför råder det bred partipolitisk enighet (utom möjligen med SD) om att politiker ska hålla armlängds avstånd till konsten.

Kommunpolitiker i Växjö och annorstädes kan ändå påverka stadens offentliga konst.

Politiska programförklaringar kan styra konstutbudet i det offentliga rummet genom inriktningsbeslut på minnesmärken över manliga och/eller kvinnliga politiker och andra bemärkta personer, på experimentell samtidskonst, på repliker av verk, fantasimotiv osv.

För politikerna handlar det också om att skapa urvalsprocesser med kvalitetsmedvetna referenser. För det krävs att olika personer med stor erfarenhet och erkänd kompetens aktivt arbetar med urvalet via olika referensgrupper i varje enskilt fall som ett nytt offentligt konstverk sak beställas.

Utöver det skapas en konstnärlig utveckling av det offentliga rummet genom att förvaltningschefer med ansvar för den offentliga konsten endast är förordnade – exempelvis 6 årsperioder som kryssar mellan mandatperioderna. Olika förvaltningschefer är olika progressiva eller följsamma vilket skapar en spännande utveckling över tid.

Nej, Per F Eklund, i den moderna demokratins har vi lämnat självbestämmande mecenater, politiker och stater utanför detaljregleringen av den offentliga utsmyckningens uttrycksformer. Vilken beslutsprocess för offentlig konst föreslår idéhistorikerna Per F Eklund? Utgå gärna från exemplen Lovren, Växjö och Uppsala.