Etiketter

, , , , ,

Enligt årets ”Edelman Trust Barometer” befinner sig Sverige (nästan) i botten när det gäller människornas förtroende för våra institutioner. Polen ligger i botten.

Intressant att notera; i Kina och Förenade Arabemiraten uppmäts det högsta förtroendet för institutionerna. Men just den uppmätta skillnaden påvisar, anser jag, mer hur förtroende och tillit formas och upplevs olika i diktatoriskt kollektivistiska, rättsosäkra feodala eller mer rättssäkra demokratiska statsskick.

I Sverige har vi efter andra världskriget gått i spetsen från ett auktoritärt samhälle till det vårt öppna demokratiska där ledare, institutioner och NGO:s med rätta kan och ska ifrågasättas.

I dagens mediabrus och oändliga nyhetsflöde är vi snabba att ta ställning för eller emot företeelser, enskilda människors agerande och t o m hur nya vetenskapliga rön ska tolkas. Alltför många opinionsbildare och politiker tror sig – för att få genomslag – vara tvingade att kommunicera i förenklade och korta budskap. Nyanseringar av och respekt för meningsmotståndares ställningstaganden ses som ett hinder – inte som en konstruktiv väg framåt.

I trånga åsiktskorridorer behövs ingen nyansering för att stärka sin sak – där finns många som håller med och inte sällan lika många som skåpar ut de som säger emot. Förflackningen kan där upplevas som en tillgång istället för ett hot.

Det förhållningssättet undergräver det offentliga samtalet som demokratins garant. Därför leder åsiktskorridorer fel. Men att vidga och t o m rasera åsiktskorridoren i en angelägen fråga kräver aktiv handling – inte sällan till det höga priset att bli utkastad och/eller åsiktsmobbad.

Åsiktskorridorerna stärks också av att det för många är både bekvämt och föga energikrävande att lita på de som liknar en själv och som finns i vår närhet. Enligt mätningen är det sju av tio som väljer att lita på någon som liknar en själv; vi litar mer på åsikterna från familj och vänner (76 procent) än på åsikterna från en akademisk expert (54 procent) eller från en journalist (24 procent).

Mattias Ronge, vd på Edelman Deportivo, skriver i Aftonbladet idag att det är första gången sedan undersökningen började göras som svenskar har ett större förtroende för sökmotorer än för traditionella medier. Människor tar alltså hellre till sig sökmotorresultat som stärker den egna åsikten.

Mattias Ronge skriver vidare: ”Att driva politik, att driva en medieaffär, att driva ett företag. Det handlar kanske inte längre om att övertyga den stora massan. För det finns ingen stor massa att övertyga. Det finns massvis av människor med massvis av egna små nätverk. Och om ens erbjudande inte hamnar i den kontexten, så kommer ingen att lita på det.”

I denna våra åsiktskorridorers era har del- och heltidspolitiker på alla nivåer att ta ett särskilt ansvar. Att förenkla budskapet för att ”nå igenom bruset” är att spela populister i händerna.

Särskilt seriösa politiker bör ta tills sig resultatet i dagens Edelman-Trust-Barometer och mer målmedvetet rikta sig tydligt å ena sidan till sina väljare – men i ännu högre grad till de väljare som ska vinnas. Det finns ingen stor massa att övertyga, skriver Mattias Ronge. Den situationen måste politiker tackla annorlunda än kundmålsinriktade varumärkesbyggare. Nämligen genom att förtroendefullt och med egen övertygelse våga ta risker och formulera och tillämpa sin egen ideologi i praktisk politik på det sätt de själva anser är till gagn för hela landet. I det uppdraget leder åsiktskorridorerna helt fel.