Etiketter

, , , ,

Sverigedemokraterna har motionerat i riksdagen om införandet av en svensk kulturkanon. Men om att inlemma nyanlända som vill få komma in i vår gemenskap sägs inget. Där har dock politiker och det civila samhället en stor uppgift liksom den svenska kulturen i vid mening. 

Eli Göndörs pekar i sin kolumn på behovet av en svensk samhällskod (Corren den 14/1). Han anser att integrationen försvåras av att vi själva inte förmår tydliggöra en svensk samhällskod.

Han varnar:
”Mötet mellan det osäkra och det självklara är inte bra. Risken är att det antingen leder till undfallenhet, eller onödig aggressivitet från den part som upplever sig svagare eller osäkrare. Det mesta tyder på att det — är vad som sker i Sverige. Antingen en ryggradslös acceptans för vilka företeelser som helst och en osäkerhet över när det är dags att säga ifrån. Eller en onödigt aggressiv nationalism med orimliga krav på vad människor ska tänka och hur de ska leva privat för att få bli en del av den nationella gemenskapen.”

I ett annat sammanhang har Eli Göndörs skrivit att vi individuellt kan bidra med våra vardagsnormer – där har han bl a nämnt det typiskt svenska att spontant bilda kö.

Jag anser att vi behöver arbeta parallellt: Politiskt för en kulturkanon medan det civila samhället genom sina ideella organisationerna också tar sig formulerar och befäster relevanta koder.

Jag sympatiserar med hans anspråkslösa anslag – någonstans måste vi börja. Samtidigt vill jag framhålla att han i kolumnen analyserar ambitiöst som är värda att ta till oss.

Viljan finns att söka svenska samhällskoder
I Stockholm samlar högtidsceremonin för dem som fått svenskt medlemskap under senaste året allt fler. Förra året fick vi tillfälligt stänga portarna eftersom Blå Hallen var överfull. Det positiva problemet löstes dock i all hast av medverkande tjänstemän från Kulturnämnden. Nästa år ska vi ha än bättre beredskap.

För mig är det uppenbart att det finns ett genuin vilja att ta tills sig det svenska samhällets traditioner, vanor och normer i lämpliga doser.

De som kommer till Stadshuset för att fira sitt svenska medborgarskap har varit här många år och har själva hunnit orientera sig i samhället och säkert också anammat en del av våra koder. Men frågan kvarstår: Hur snabbt och när fick de nyanlända något att förhålla sig till, något att orientera sig efter?

Idag ska de nyanlända bl a genom Lagen om etableringsinsatser av vissa nyanlända möta en tydlig ansvarsfördelning mellan myndigheter och kommuner. Etableringsuppdraget innebär också ett egenansvar och valfrihet för deltagaren. Lagen omfattar nyanlända i arbetsför ålder (20-64 år) samt nyanlända i åldern 18-19 år utan föräldrar i Sverige med uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande. Till detta kommer behovet att lära sig svenska så snabbt.

Men någon systematiskt organiserad kultur-konkret samhällsorientering om det legala, traditionella och normativa finns ännu inte.

Eli Göndör slutar sin kolumn med att rätt och slätt efterfråga en presentation av en svensk samhällskod – så snart som möjligt. Att kulturpolitiskt lägga en plattform för ett sådant bygge stöter på många vägval och blindskär. Men det är en kulturpolitisk utmaning som alla svenska politiska partier har att möta.

Som första åtgärd föreslår jag en grundsten i form av en kulturkanon. I en sådan kan vi bl a finna vägar till normer och koder över tid.

Vi har i Sverige ingen praktisk erfarenhet av en samlande kulturkanon men väl av litteraturkanon i olika former. ”Sveriges National-litteratur” gavs ut kring sekelskiftet 1900. På 1920-talet omfattade den trettio volymer, en knapp hyllmeter.Den klassiska Folkskolans läsebok blev en annan – i litet format – tidig litterär referensram för svenska skolbarn. Men på 1970-talet skulle vi välja vad ville läsa utan tidigare generationers vägledning. Trots det startades 1976 förlaget ”En bok för alla” med statligt stöd. Syftet var att ge ut kvalitetslitteratur till lågt pris; indirekt en litterär kanon. Statsstödet upphörde 2007. Nästan samtidigt, 2006, föreslog dåvarande Folkpartiet att det var dags för en ny svensk litterär kanon(!). Deras förslag sågades tvärt i valrörelsen som otidsenligt och nationalistiskt.

Svensk kulturkanon och det civila samhället 
Nu är tiden en annan. För att anträda Eli Göndörs angelägna väg mot en svensk samhällskod anser jag att vi som första steg utarbetar en kulturkanon av exempelvis dansk modell. Den presenterades 2006 och har sju kategorier: arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film och musik.

Men det räcker inte. Parallellt med ett sådant stort arbete bör de ideella organisationerna utarbeta det som de uppfattar som relevanta svenska samhällskoder utifrån sina ideologier och idéprogram som grund. Bristvaran är i inte offentliga och privata aktörer inom kulturen. Det behövs dock fler broar mellan härvarande och nyanlända. Det handlar i grunden om ett individuellt ansvar. Men någon analys om sådant inkluderande finns naturligtvis inte med SDs riksdagsmotion 2014/15:2900 ”Införandet av en svensk kulturkanon”. Det är inte den enda av SD:s riksdagsmotioner som vars enkelriktade budskap leder fel.
xxx

Se gärna också  Anosh Ghasri´s text i NWT den 3/2
”Parallellt med detta måste vi överge det binära synsättet där svensk kultur ställs mot en förmodad kollektiv invandrarkultur. Den myriad av föreställningar som medborgarna bär på reduceras bekvämt och lättvindigt till blott två entiteter som dessutom förmodas vinna endast vad den andra förlorar; det är svenskar mot en samlad kropp av invandrare, helt obeaktat inbördes skillnader och likheter.”