Olof Palme raljerande när definierade dåvarande kommunisterna (vpk) som en sekt –  trots att han vid det tillfället inte kunde regera utan deras passiva stöd. Göran Persson var den siste socialdemokratiske statsministern som höll en obruten linje av att regera ensam (undantaget samlingsregeringen under 2:a världskriget).

Stefan Löfven har istället lanserat en ny destabiliserande socialdemokratisk ordning: Att för första gången och på socialdemokratiskt initiativ i modern tid bilda en koalitionsregering med en bångstyrig och regeringsomogen partner – Miljöpartiet. Dessutom har han släppt de nya kommunisterna, vänsterpartiet, loss utan verkningsfull försäkran om deras stöd för att bidra till den stabilitet som Löfven borde eftersträva.

Det är ansvarslöst av Allianspartierna att låta tiden rinna iväg. Dags nu att fälla regeringen Löfven. Motiven för att Allianspartierna ska agera nu har jag redovisat i Ta ansvar och fäll Löfven. (Dagens Samhälle 1 feb.) Nästa år, 2017 och framåt, har tiden runnit ut.

Polisens hemliga rapport om att det finns områden som närmar sig laglöst land (55 ”no go”-zooner) larmar om att utvecklingen går åt fel håll.

Risken är att vi närmar oss den tipping-point då tillräckligt många medborgarna inte längre förlitar sig på att statens våldsmonopol upprätthålls.

Vi står helt inför en konkret sakpolitisk fråga som i grunden inte kan klyva den moderna rättsstaten ideologiskt. Ett hotat statligt våldsmonopol måste upprätthållas – bakom det synsättet finns det  brett stöd utan att göra sig beroende av extrempartierna.

Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson vill enligt egen utsago rita om den politiska kartan i Sverige. Antagligen ser han en möjlighet i att erövra en ny förhandlingssituation efter ett extra val. Sverigedemokraterna har inget att hämta i grundläggande demokratiskt ansvarstagande för statens våldsmonopol, skydd av minoriteter och människors lika värde.

Vid extra val i närtid kommer Sverigedemokraterna inte mäkta med att öka sitt stöd i väljarkåren. Ett sd-valresultat på något lägre nivå än varande opinionsläge – eller t o m på nuvarande nivå – är ett för SD negativt trendbrott i sig.

De relativa storleksskillnaderna mellan s, mp, m, c, l och kd kommer att utjämnas i varierande grad. Oberoende av valresultatet kommer Moderaternas eller Socialdemokraternas partiledare behöva ta samma avstamp i att inte erbjuda extrempartierna Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna regeringssamverkan. Fram till 2018 kommer kan Sverige då komma att få en ny minoritetsregering som släppts fram med något av extremparternas passiva stöd mot avgränsade löften. (Göran Persson lovade på sin tid Miljöpartiet att Sverige skulle införa trängselskatter, vilket också genomfördes sent i mandatperiodens skälvande minut.) Ett avgränsat och ideologiskt mindre kostsamt erbjudande för ett extrempartis (v:s respektive sd:s) passiva stöd är ett relevant pris för att återuppbygga en ny grund för landets politiska stabilitet inför resten av 2000-talets utmaningar.

Än finns tid fälla regeringen Löfven.