Etiketter

, , , , , ,

Miljöpartiet nalkas det som makthungriga politiker i alla tider sökt nyttomaximera; kulturen för egna syften. Dessvärre saknar inte rapporten totalitära undertoner.

”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” heter programförslaget som Miljöpartiets partistyrelse ska ta ställning till. Det handlar mer om makt- än kulturpolitik ”För kulturpolitik är först och främst maktdelning” enl arbetsgruppen. Gruppen har viss bredd, bl a genom en fd/avhoppad/rekryterad (?) socialdemokratisk kulturpolitisk stockholmsprofil. Är det förklaringen till rapportens maktpolitiska slagsida? Hur som helst får det oönskade  konsekvenser nationellt, regional och lokalt.

Förslagen leder mest mot en påfordrande kulturpolitisk konformism. Det handlar om rätt etnisk grupp på rätt plats i kulturinstitutionerna. Det handlar om klassperspektiv som ett tvingande kriterium när  kulturverksamheter ska utvärderas. Det handlar om sanktioner mot dem som inte klarar MP:s partipolitiserade kulturkrav.

Kulturinstitutionerna ska få särskild fortbildning i postkoloniala teorier och de ska upprätta detaljerade mångfaldsmål. Regionala kulturinstitutioner ska tvingas(!) ta emot gästspel vid sidan om den egna produktionen.

Även ekonomiska avtal mellan fria, offentliga och kreativa näringar ska regleras. Det kommer att underminera skyddet av immateriella rättigheter.

Rapporten saknar helt konsekvensanalyser av sådan detaljerad reglering av allas vår kultur.

Makthungriga politiker har i alla tider sökt nyttomaximera kulturen för egna syften. Utanför Miljöpartiets kulturbubbla råder dock stor samsyn om att kulturen ska vara så fri som det bara går. Politiker ska helt enkelt hålla armlängds avstånd till kulturens, fokus, uttryck och samhällskritik.

Kulturen ska finnas för sin egen skull. Kulturen ska på egna meriter ifrågasätta och bidra till sammanhang över tid och rum.

Människor ska själva få välja – i högre och lägre grad – olika kulturupplevelser under livets gång. Det är utifrån vardagens praktikaliteter och omvälvande upptäckter som vi i drömmar och visioner strävar bortom det sannolika, det möjliga och det okända. Det är i denna eviga process som våra erfarenheter, överväganden och beslut ständigt prövas.

Det är sant; om marknadskraften vore kulturens enväldige domare skulle många människor aldrig komma i kontakt med de kulturyttringar som efter hand skänkt dem personlig utveckling och – till och med – en del av meningen i livet. Just därför ska progressiva kulturpolitiker också främja det rika kulturliv som engagerar och skapar utan offentlig finansiering. Det ska finnas plats för alla kulturaktörer som bidrar till förnyelse, ifrågasättande, analys, förströelse och underhållning.

Styrningen av hela rikets kulturutveckling i den riktning som arbetsgruppen förordar saknar inte totalitära undertoner. I Stockholm betackar vi oss för MP:s kulturpolitik. Fri kultur är en förutsättning för fler visionära, orädda och kritiska medborgare.