Gomorrons kulturpanel (SVT1 27/5) fick frågan var Eurovision Song Contest, ESC, finns på en 10-gradig kulturskala. Eric Schüldt var tydlig; Den sjönk långt ner på skalan när man tog bort orkestern, när man tillät deltagarna att sjunga på engelska och när vi i Sverige började med de många uttagningstävlingarna som i slutänden gör det svårt att hålla reda på huvudkandidaten när det väl gäller.


Verklighetsfrånvänt kulturgnabb i TV-soffan

Paneldeltagarnas svar kunde ha varierat mellan mellan tio och noll. Men det gjorde de inte. En av deltagarna placerade först Melodifestivalen på hög mellannivå – för att i nästa andetag antyda sin privata och låga nivå ner mot noll. Utan reservationsalternativ hade det kostat för mycket; protester och t o m lynchning på hemmaplan nämndes.

Visst, i Gomorron-programmets kulturpanel ska det vara ett lättsamt underhållsgnabb så hotet om lynchning ska tas med en nypa salt. Men det stod helt klart att den kritiserande kommentatorn ville undvika besvärande protester. Om Melodifestivalen säger man inte ostraffat vad som helst.


I morgonsoffan fanns en samsyn om att Melodifestivalen behövs som en ofarlig kulturyttring som under festliga former skapar nationell sammanhållning och utrymme för lekfulla kraftmätningar med andra länder. Ungefär som fotboll och stora sportevenemang som tillåter hårda strider med hopp om smärtsamma och nesliga förluster för en fiende.


Även ESC äger rum i en politisk verklighet

I Wien strök Melodifestivalsvärden under att det handlar om en musiktävling och inte om politik. Den preciseringen har flera svenska kommentatorer välkomnat i sin missuppfattning att ESC går att hålla åtskild från den politiska verkligheten.

Att European Broadcastning Union, EBU, bytte ut publikens burop mot Vladimir Putins regim i samband då det ryska bidraget fick höga poäng upprörde inte kulturpanelen i särskilt hög grad.

Man kan med rätta ställa sig frågan om hur SVT kommer att hantera frågan om EBU inför det svenska värdskapet nästa år genom påtryckningar eller avtalstexter kräver liknande ingrepp i sändningen.

Det är bra att riksdagsmannen Bengt Eliasson (fp) reagerat skarpt och nu kräver att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke klargör förutsättningarna inför värdskapet 2016.

Oavsett om ett sådant censurförfarande skulle tillgripas för festivaltrivselns skull eller för politiskt tassande för Ryssland är ingreppet lika klandervärt. Skulle det ske blir Melodifestivalen mer än lovligt ”ofarlig”.

Trots den rådande tidsnöd i TV-soffan är det anmärkningsvärt att ingen av kulturpanelisterna seriöst problematiserade frågan djupare.

Sport och kultur kan inte hållas åtskilt från politik. Det är en förenklande begränsning att se Melodifestivalen som enbart en ofarlig kulturyttring. Det är den förvisso för de flesta men inte för alla, även om den i huvudsak är okontroversiell och opolitisk, precis som sporten.

Men de idrottare som härom året målade naglarna regnbågsfärgade hyllade vi för deras politiska ställningstagande, liksom många artister som uttalar sig får vårt gillande. Men förment ofarliga kulturfestivaler ska vi se upp med – sådana går inte sällan någons ärende.

Självklart ska ofarliga kulturyttringar också ha sin ohotade plats. Politiken ska på bred front främja kulturens förutsättningar och politiker ska inte göra medborgarnas val av kulturupplevelser.

Men fri kultur – det räcker inte med ”ofarlig kultur” – är en förutsättning för fler visionära, orädda och kritiska medborgare. För att vi ska förstå vår omvärld – såväl i det som är oss bekant som i det som ännu är oss främmande – behöver vi gårdagens, dagens och morgondagens olika kultur- och konstuttryck.

Publikens och artisters fria val att agera
Det som i TV-ålderns barndom var en schlagertävling på europanivå är idag en kontinental musik- och melodifestival där många länder deltar som vi på den tiden knappt kunde namnen på. I dagens Europa ska vi välkomna fria, politiskt engagerade artister – men valet att agera eller ej är självklart deras eget och ingen annans. Generellt bidrar politiskt engagemang till att stärka de mänskliga rättigheter och de grundläggande demokratiska värderingar vi hyllar. Särskilt i tider när totalitära aktörer vädrar morgonluft behöver vi alla till buds stående motkrafter. Det handlar såväl om publikens reaktioner som artisters individuella agerande.

Den artist som på en Melodifestival vill agera politiskt kan också testa kulturpanelens argumentationsteknik i Gomorron-programmet: säga vad som förväntas och sedan antyda sin egentliga mening. Men då har Eurovision Song Contest redan blivit farligt ofarlig.