Dags att tillfälligt stoppa invandringen och att regering och riksdag bygger kreativt samförstånd över blocken, skriver miljöpartisten Bertil Torekull (Expr 5/4).

Men samförstånd över blockgränsen löser inte de problem som Torekull beskriver. På den borgerliga sidan vill vi bygga en generös och rättssäker invandringspolitik (med särskilt fokus på asylpolitiken) som en integrerad del i en hållbar välfärd med den sunda marknadsekonomin som uthållig resurs. Det kräver ett annat förhållningssätt till tillväxt än det som Miljöpartiet står för. Det kräver också andra budgetlösningar än vad S-MP-regeringen är beredd att pröva.

Men Torekull har rätt i ”att ingen lösning kommer att funka om inte alla sträcker handen över både inbillade och reala hinder”. De främsta hindren är den kontraproduktiva isoleringen av SD och den förlamande Decemberöverenskommelsen.

Historien har förenat oss mot SDs rasism och främlingsfientlighet. Men med 18% procents väljarstöd är det dags att tvinga in SD i det malande förhandlingsmaskineriet och pressa dem till ett för dem obekvämt ansvarstagande. Samtidigt ska övriga partier idogt i det offentliga samtalet kritisera SDs extrema riksdagsmotioner. Bland dem finns mycket att angripa. SD har föreslagit spartanska fängelser för utländska medborgare, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffande av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, förbud mot dubbelt medborgarskap, att den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden stoppas mm.

Det andra hindret är Decemberöverenskommelsen som sätter oppositionen (oavsett vilken) ur spel fram till 2022. Sund demokrati kräver opposition. Den ska analysera, kritisera och presentera alternativ. I normala parlamentariska lägen innebär det att oppositionen ofta röstas ned. Det är dock inte samma sak som att låta sig röstas ned genom avtal. Bl a därför ska Decemberöverenskommelsen snarast brytas.

Ett näraliggande problem är konsekvenserna av de stora antalet tiggare som finnas på våra gator. Även i dessa frågor duckar ledande politiker; det är inte comme-il-faut att ens försöka komma till rätta med den otrygghet och de sanitära olägenheter som ovillkorligen uppstår när naturbehoven uträttas i prång och gränder. Men den fria rörligheten inom EU gäller arbete och studier – inte tiggeri. EU-medborgare som kommer till Sverige har att själva ordna sin försörjning och sitt boende. Kommunernas lagstiftade ansvar för socialtjänst, bostadsförsörjningsansvar och skolplikt gäller för invånare som är skrivna i kommunen, inte för människor som bor i andra svenska kommuner eller i andra EU-länder. Det ska utgångspunkten för adekvat problemlösning. Här är sex av KDs förslag som vidareutvecklats: 1 EU hjälper till att bygga upp myndighetsstrukturer i fattiga medlemsländer. 2 Sverige behöver nationella riktlinjer för att arbeta med hemlösa. 3 Hämta erfarenhet från Köpenhamns hemrese-program med lokal uppföljning. 4 Stöd till det civila samhället. 5 Snabbare och effektivare avhysningar från olagliga bosättningar. 6 Utveckla konstruktivt vänortssamarbete.

Det vore intressant att få konkreta besked från Miljöpartiet och deras ersättare i Riksdagen Bertil Torekull om vilka migrations- och integrationsreformer som partiet står för.