Etiketter

, , , , , , ,

Vi närmar oss en punkt när riksdagsledamöter hemma i valkretsen och i sin partiorganisation får svårt att förklara för sina väljare varför hans eller hennes parti inte levererar en vidareutvecklad invandringspolitik.

Förutsättningen för Decemberöverenskommelsen var i grunden avsaknaden av alternativa förslag till en progressiv, human och effektiv migrationspolitik som de facto gagnar vårt land. Den är resultatet av sex riksdagspartiers kollaborationstekniska nödlösning. Den gjordes till priset av en vinklippt opposition. En väl genomarbetad migrationspolitik skulle hålla tillbaka SD effektivare än rådande vägran att bemöta extrempartiets propåer.

Bra att Decemberöverenskommelsen nu diskuteras ur flera infallsvinklar.

Advokatsamfundets Anne Rambergs vinkling Decemberöverenskommelsen och rättssamhället är intressant. Hon skriver att överenskommelsen kan och ska debatteras ”ur flera aspekter; Konstitutionellt, politiskt, taktiskt och innehållsmässigt”. Vidare anser hon att sex partier genom överenskommelsen tagit ansvar för att neutralisera SD som lovat fälla alla regeringar som inte följer dess ideologi. Hon menar ”att Advokatsamfundet och dess ledamöter tillsammans med andra jurister och journalister [har] en allt viktigare uppgift att fylla. Nämligen att upplysa, förklara och reagera” och konstaterar att det kanske är riksdagsledamöter som har det största ansvaret.

Riksdagsledamöterna har det största ansvaret. Det har också partierna tillsammans med väljarna, som hon inte nämner. Advokatsamfundets bidrag med fokus på rättssäkerhetsperspektiven är välkommet, men jag menar dock att de avgörande reaktionerna måste komma från Alliansens partiledare inom rimlig tid.

SD-motioner med mörka förslag
På sin blogg visar Anne Ramberg förtjänstfullt att SDs motionsförslag i stor omfattning strider mot internationella konventioner och svensk grundlag.

Det borde naturligtvis Allianspartierna uppmärksammat och argumentera emot i det offentliga samtalet långt tidigare. Men det var (och är?) omöjligt eftersom SDs existens ska ignoreras. Men är det principen allenast som styr? Eller kan Allianspartierna inte argumentera mot SDs motionsförslag? Eller räds de att framstå som att stå alltför nära? Eller underskattar de osäkert sina väljarnas förmåga att se skillnaderna?

Jag citerar ur Anne Ramberg utmärkta inventering:
”–införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal mer eller mindre vildsinta förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. — En motionär önskar stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden. — ”

Sådana förslag skulle allianspartierna självklart lyft upp i debatten och reagerat på.

Riksdagsledamöterna äger sin röst
Men det är inte försent att att ändra på det. Trycket i migrationsfrågorna kommer att släppa fram fler ledamöter i debatten – i och utanför Riksdagen, trots eller tack vare Decemberöverenskommelsen. Även budgetomröstningarna kommer att påverkas av hur migrationsfrågorna utvecklas. Riksdagsledamöter kan inte tvingas att rösta på ett visst sätt. Den rätten äger de själva som våra folkvalda. För dem handlar det om att följa partigruppen eller – i övertygande och avgörande fall – ducka för partipiskan (med risk för att inte bli nominerad till riksdagen vid nästa val).

Vi närmar oss den punkt när riksdagsledamöter hemma i valkretsen och i sin partiorganisation får svårt att förklara för sina väljare varför hans eller hennes parti inte levererar en vidareutvecklad invandringspolitik.

Starka reaktioner
Lokalt kommer starka reaktioner, exempelvis i Uddevallas kommunalråd Magnus Jacobssons debattartikel KD måste lämna decemberuppgörelsen: ”Vi har förföljelser av judar i Malmö som har blivit internationellt uppmärksammad, under de senaste dagarna har vi bränder och skadegörelse på ett par moskéer, vi har flera kommuner som vädjar om hjälp ifrån staten då man inte längre anser att man kan klara av att ge människor det mottagande som de har rätt till.”

Istället för att samla sina styrkor spär de fyra Alliansledarna på väljarnas oro för samhällsutvecklingen och ökat missnöje bland sina medlemskadrar. Partiledningarnas agerande vittnar om slentrianmässigt taktiktänkande kring sakfrågorna som ska lösas. Det avslöjar en viss vilsenhet inför nya politiska utmaningar.

Jag tillhör dem som vill att Decemberöverenskommelsen bryts långt före 2022. Jag hoppas att Alliansledarna förstår att nyttja den konstlat lugna tid som överenskommelsen trots allt genererar:
-Leverera, utan skygglappar, den bästa migrationspolitik ni står för.
-Förskona Sverige från två extrempartiers fortsatta expansion.

Tänk utanför ”Alliansboxen”.

/Ulf Lönnberg, ledamot i KDs Seniorförbunds styrelse