Regeringen lägger ner Äldreutredningen (S 2014:02). Utredningsdirektivet stipulerade konkreta åtgärder på de regionala och lokala nivåer som äger frågorna. I direktivet nämndes särkilt förebyggande arbete som integrerad uppgift i all äldrevård och -omsorg, mer ändmålsenligt regelverk för biståndsprövning för äldres bästa och mer kostnadseffektiva insatser genom ökad användning av teknologi inom omsorgen.

Fokus var således på adekvata åtgärder för vidareutvecklad vård och omsorg för allt fler äldre med allt mer skiftande behov.

S/MP-regeringen förlitar sig enögt på fler anställda för ökad kvalitet i äldreomsorgen. Men kvalitetssäkring vilar i huvudsak på ledarkompetens, rätt organisation och adekvata resurer. Bara att fylla nyrekryteringsbehoven på dagens nivå är problematiskt. I Norrlands inlandskommuner t ex går det bara att fylla hälften av pensionsavgångarna i vården även om alla unga stannar kvar i sina hemkommuner och väljer att jobba inom vården. I hela landet och totalt kommer det att saknas 130 000 vårdutbildade år 2030. Dessutom förändras ålderspyramiden snabbt. Fram till 2030 kommer åldersgruppen 80+ att öka med 85% till nära 800 000 personer.

Det finns dock fakta om var fler anställda i vården skulle ge önskad effekt.

Socialtjänstlagens värdighetsgaranti
Stiftelsen Äldrecentrum i Stockholm har visat vilken personaltäthet som är den minsta möjliga för att upprätthålla Socialstyrelsens riktlinjer och därmed ge demenssjuka en värdig omvårdnad. Äldrecentrum slår fast att det är fullt ”möjligt att beräkna vilken bemanning som krävs givet att en kommun vill upprätthålla de kvalitetskrav som kan anses följa av Socialtjänstlagens värdighetsgaranti och Socialstyrelsens riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom”.

Men frågan om bemanningen på demensboenden är ännu oreglerad. Äldrecentrum slår fast: ”Vår erfarenhet är att man har god grund för att säga lägst 1,1 vårdbiträde/undersköterska per boende, aldrig färre än tre personal dagtid. Det är visserligen en högre personalstat än den idag normala, men inte någon ambitionshöjning eftersom det är den som krävs för att leva upp till socialtjänstlagens värdighetsgaranti och Socialstyrelsens riktlinjer.”

Men S/MP-regeringens övertro på fler anställda som enda nödvändiga reform hämmar utvecklingen på andra områden.

Professionell kvalitetsuppföljning
Under Alliansregeringen har Socialdemokraterna kritiserat bristande kvalitet i äldrevården. Inte sällan med rätta då de exempliferat med katastrofala missöden inom demensvården. Såväl för äldreboenden och särskilt omsorgsboende är fungerande lednings- och kvalitetssystem ett ovärderligt verktyg.

Bristen på professionell kvalitetsuppföljning inom offentligt och privat driven äldreomsorg måste åtgärdas. En ny vidareutvecklad form med extern kvalitetsuppföljning måste prövas. Det kan ske genom att offentliga utförare och antagna privata anbudsgivare själva tvingas budgetera för extern kvalitetsuppföljning av den egna verksamheten.

På den privata sidan skulle ett öronmärkt finansiellt utrymme på exempelvis 3% av antagen anbudssumma avsättas för externa kvalitetskonsulter som är frikopplade från resp kommun och utförare. På motsvarande sätt skulle den offentliga äldreomsorgsförvaltningen avsätta 3% av sin driftsbudget för extern kvalitetsuppföljning.

Upphandling av kvalitetssäkrad verksamhetsuppföljning kan med fördel göras av kommunernas tekniska rotlar.

Vidareutvecklad kvalitetsuppföljning kommer att ge sakligare och mindre känslomässigt betingad politik i äldreomsorgen.

Det här är bara två exempel på äldrefrågor som regeringen måhända kunde ha få vägledning i om Äldreutredningen fått avsluta sitt arbete. Men socialdemokraterna är ideologiskt låsta vid en föråldrad, kollektiv och likriktad omhändertagarattityd. Nedläggningen Äldreutredningen var en onödig maktdemonstration på äldreomsorgens bekostnad.

Ulf Lönnberg