Historiska skeden och tekniska landvinningar har ställt oss och ställer oss ständigt inför frågan om den enskildes samvetsfrihet. Det är bra att flera av paratiernas toppkandidater till Riksdagen nu är beredda att överväga möjligheterna till en samvetsklausul (enligt en av tidn Dagen genomförd enkät). Men ska den enskilde ha rätt att vägra utföra sådant som står i strid med hans eller hennes samvete när det handlar göromål som grundas på demokratiskt fattade beslut? Jag anser att den möjligheten ska finnas.

Över tid har frågan om vapenvägran legat närmast till hands. År 1902 utfärdade Kungl Majestät en skrivelse där samvetsömma (äldre benämning på vapenvägrare) skulle kallas in men ges andra uppgifter på förbandet. På 1980-talet vapenvägrade mellan 250 och 500 personer per år samtidigt som många fler gjorde vapenfri tjänst. I nuvarande försvarsorganisation är inte frågan lika aktuell.

Idag talar vi ofta om samvetsfrihet när vi diskuterar abortfrågan och inte minst inför den av vissa förordade prövningen av att införa dödshjälp.

Theodor Kallifatides skriver: Den moraliska medvetenheten kan ju vara plågsam eftersom man vet att man inte lever som man borde, men den är samtidigt den enda garanti man har för att man inte helt och hållet förfaller. — Moralen är ju inte bara regler och sedvänjor som vi mer eller mindre fritt väljer att följa eller inte. Moralen är ett kommunikationssystem. Vi förstår varandra utifrån moraliska antaganden och ändamål. (ur hans forord till den svenska upplagan av Eilliam J Bennetts ”Dygdernas bok”, Brombergs 1994.)

År 1995 inkorporerades Europakonventionen i svensk rätt, den innefattar allas rätt till samvetsfrihet. Och artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast samma sak. Men i Sverige har partierna och de flesta riksdagsledamöter valt att gå i motsatt riktning. Med anledning av en motion fick Europarådets parlament tillfälle 2010 att behandla frågan och hävdade då vårdpersonals rätt till samvetsfrihet. I resolutionen slås fast att ingen person, sjukhus eller institution ska tvingas att utföra eller medverka till exempelvis dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo.

Här hemma kom samvetsfrid i särskilt fokus med anledning av ett DO-ärende om barnmorskan som vägrade utföra abort. Eftersom resolutionen explicit också nämner ”sjukhus eller institution” har jag tidigare hävdat att det i väntan på svensk lagstiftning finns utrymme för offentliga arbetsgivare (progressiva landstingspolitikers riktlinjer) att pröva möjligheten att förhandla in samvetsfrid i berörda kollektivavtal.

När dödshjälp för vuxna och sjuka barn är en realitet i vårt närområde kryper moraliska och existentiella vägval in i partipolitiken. I ett rättssäkert majoritetsstyre kvävs moraliska kommunikationssystem som fångar upp samhällets samvetsömmas preferenser.

Om jag kommer in i riksdagen kommer jag att verka för att frågan om lagstiftad samvetsfrihet i Sverige utreds under kommande mandatperiod.