linkopingHäromdagen återsåg jag Meta Isaeus-Berlins ”Vad minnet väljer” från 2001.

Mitt första möte med verket var på Liljevalchs konsthall för några år sedan. Jag blev så tagen att jag inte lyssnade på guidens vägledning. Jag blev omedebart övertygad om vad just detta verk sa – just till mig.

Vi är många (åldrande) vuxna som i återmöten med kära eller spektaktulära barndomsmiljöer upptäckt förskjutna perspektiv och proportioner – nästan alltid i samma riktning, tycks det mig.

Backen som vi på vintern åkte nerför på plåt och papp har blivit till en oförarglig liten kulle. 1950-talsskolans köksträdgård hade redan i 20-årsåldern krymt till en fyrkant. Det syntes mig omöjligt att, som vi gjort, gått runt de kvartersvisa täpporna tillsammans med fröken och hela klassen. Jag insåg att vi omöjligen kunde ha varit mer än en klass åt gången innanför staketet. Idag har skolans ena jättelånga länga och hela köksträdgården gett plats före ett höghus.

Även mitt barndoms Eifeltorn från förskoleåldern krymte fram till min 30-årsdag. Men med dagens mer erfarna blick litar jag inte riktigt på mitt 30-årsminne av den så drastiska nerskalningen av mitt stora barndomsminne. Det var nog en sen övertolkning av barndomsminnena från lilla kullen och den kringgärdade köksträdgården.

Meta Iasaeus-Berlin åeterspeglar i ”Vad minnet väljer” bl a ett vanligt hem som krymt. Spisen med elplattor, köksbordet med stolrarna , sängen intill nattygsbordet och spegeln. Allt itusågat längs paralella snitt och åter ihopsatt sedan de mellanlagren avlägsnats.

Fast jag kan ju inte veta hur konstnären tänkt. Men min fantasi kittlar hon lika starkt nu som vid första mötet. Det mötet är ett minne som varken krymt eller bleknat.

I dessa ungdomsfixerade dagar är det uppenbart hur vuxenlivets erfarenehter i bästa fall kan tämja upplevleser till relevanta kunskaper som är värda och nödvändiga att föra vidare. I en sund generationsgemenskap förstår unga att acceptera vuxnas kalibrering av de ungas otåligt formade väldsbild som en tillgång för deras samhällsbygge i deras framtid.

Tricket för oss vuxna är att begripligt förmedla till de unga värdet av att sätta det som minnet väljer i relation till den verklighet som rådde då och den verklighet som råder nu.      Läs mer om konstnären på http://www.metaisaeusberlin.se/