LO kräver oförbehållsamt sina medlemmars följsamhet gentemot det socialdemokratiska partiet. Medlemmar med fel partitillhörighet göre sig icke besvär som förtroendevalda – det gäller också anställda ute på fältet (bland flera exempel tänker jag på en KD-medlem som fick sluta innan han började på LO-distriktet i Dalarna).

Den strategin hämmar i praktiken den fria föreningsfriheten och därmed de fackliga organisationernas legitimitet. Det är synd för den svenska modellen där starka arbetsmarknadsparter sköter sitt så långt som möjligt utan statlig inblandning har i långa stycken tjänat Sverige väl.

Men kärntrupperna i socialdemokratin och i de fackliga förbunden förstår inte styrkan i att också låta sig företrädas av förtroendevalda och tjänstemän som har en kritisk syn på den påbjudna likformigheten.

På 1970-talet fanns det under en tid i Timrå endast nämndemän med socialdemokratisk partibok. Den lokala (s)-ledningen hade bara förtroende för socialdemokrater. Och de fick hållas en tid.

Parallellen till dagens LO-startegi är tydlig. Gårdagens Timrå-krati är dagens LO-krati.

Det är förvisso i första hand strategiproblem för LO och (s) men ett alldeles särskilt legitimitetsprobelm för LO. Partier vinner och förlorar opinionsstöd över tid. Men LO har – som grundläggande princip – att tillvara ta sina medlemmars intressen.

Årsskiftet 2011-12 hade LO totalt 1 502 285 medlemmar mot 1 803 800 i årsskiftet 2006-07 och idag tycks det inte dröja länge förrän än hälften av LO-medlemmarna röstar på andra partier än (s).

I EU-valet skrällde några av småpartierna och de två stora förlorade stort. Och efter Alemdalsveckan med FI och ökat opinionsstöd för bl a (v) och (mp) spår en del forskare ett nytt politiskt landskap efter valet 2018 eller 2022. Då är (s)- och (m)-dominansen bruten.

Och någon gång kring 2018 eller 2022 klipper LO banden med (s) och fokuserar på sin ändamålsparagraf – till gagn för medlemmarna och sundare åsiktsfrihet.