”Utan språk tar andra uttryck över” står det tvärs över bilden på en linluggsfjortis. Han pekar fuck-you med sitt späda långfinger. Läsrörelsens helsidesannons uppmärksammar oss på ökande språkfattigdom och de sociala utmaningar och demokratiska påfrestningar som den för med sig.20140713_160251

Språkfattigdom skapar också socialt utanförskap från tidiga ungdomsår och resten av livet. Mot detta måste vi mobilisera stora resurser som prioriteras rätt: Till barns läsande för att uppnå livslånga språkfärdigheter för olika faser i livet. Till invandrares möjligheter – oavsett ålder och ursprung – att snabbt ta till sig det svenska språket, nyckeln är där snabbare vägar till arbetspraktik, anställning och eget företagande.

En modern och levande litteraturkanon skulle utgöra en kompletterande inspirations- och faktakälla för dessa långsiktiga mål. Förslag till kanon diskuterades i valrörelserna 2006 och 2010. Båda gångerna kom moteld från delar av kultureliten. De hävdade att det inte finns någon ”svensk litteraturtradition” som grund för en modern nationell litteraturkanon, att en litteraturkanon i sig befäster resterna av ett klassamhälle och att politiker inte ska tala om för medborgarna vad de ska läsa.

Det är allmänt omvittnat hur invandrare förvånas över svenskars grunda kunskaper om sitt lands litteratur- och kulturarv. Det skapar onödig vilsenhet i livets möten, både för oss själva och våra invandrare. Även näringslivets aktörer erfar att de inte är lika hemtama i sin litteraturskatt som deras internationella affärskolleger är i sina.

I dagens snabba informationsflöde behövs en litteraturkanon som en av flera hållpunkter i samhällsorienteringen. Så länge vi saknar dem finns utrymme för den typ av elitism som tar sig rätten att veta vilken litteratur som bäst berikar de breda befolkningslagren. Litteraturen är en bärande del i hela vår kultur och i den ska människor så långt som möjligt kunna orientera sig själva. För det är en litteraturkanon en bra början.

Självklart ska politiker inte processesa och formulera en ny kanon. Jag har tidigare föreslagit att Svenska Akademien skulle kunna få ett sådant uppdrag. Den dåvarande ständige sekreteraren noterade dock att Akademien ställer sig avvaktande till att åta sig olika uppdrag – men helt avvisande var han inte.

Att kunna uttrycka sig, förstå och orientera sig samhällspolitiskt kräver att man känner sig bekväm i sitt språkbruk – inte bara i den egna vardagen utan även i mer ovana och främmande miljöer. Svenska språket speglar, som andra språk, språkområdets traditioner och formella och informella referenspunkter. Alla behöver goda språkfärdigheter för att kunna beskriva sin situation, formulera sina behov och uttrycka sina visioner.

I den kontexten intar skönlitteraturen en viktig roll som förmedlare av olika människors livserfarenheter och förväntningar oavsett tid och rum.

Sverige behöver en litteraturkanon. Den ska vara levande i den meningen att den uppdateras kontinuerligt. Med parallella fokus på ursprung och tradioner och den allt snabbare utvecklingen torde uppdateringar ske så ofta som vart femte år.

Man brukar säga att Folkskolans läsebok (den med gröna pärmar och som fanns med alla skolåren under tidigt 1900-tal) var en tidig svensk litteraturkanon. Den visar på ett bra sätt att den litteraturkanon vi behöver på 2000-talet inte får vara statisk. Det svenska samhället är rikare i dag än förr. Det gäller såväl materiellt som i mångfald. Idag kommer många svenskar från andra delar av världen. Det därför vi behöver en modern, levande litteraturkanon som återspeglar gamla och nya referenspunkter för alla som bor och verkar i Sverige. Det handlar om helt enkelt om folkbildning.

xxxx