Karin Nivebrant är idag 87 år. År 2013 var hon i Thailand där fick hon en stroke. Sjukvård, omhändertagande och försäkringsrutiner fungerade bra. Hon kom först till Köpenhamn och därefter till Danderyds sjukhus. Efter smärta, umbäranden och väntan skulle hon, när tiden var inne, skjutsas hem till sin bostad i Solna. Vid det laget hade Karin också opererat en höft som nu skulle läka.

karin

I samråd med kommunens biståndshanläggare valde Karin Nivebrant det största hemtjänstföretaget av dem som kommunen lagt ut hemtjänsten på . Det blev en tid med oro, besvär, irritation och vanmakt.

– Ibland var det rent putslustigt, säger Karin. Jag bad om ett glas vatten och den unga flickan kom med vattenkannan som står vid krukväxtrerna. En annan gång var det, ännu en annan flicka – det var nästan olika hela tiden – som inte visste vilket skåp som var kylskåpet i köket. Hon öppnade skåpen ovanför och under diskbänken utan att hitta rätt. Då fotograferade min dotter köket och berättade om händelsen på Facebook. Det blev många upprörda men också roliga kommentarer.

– Men vid det laget, fortsätter Karin, började måttet bli rågat. Det som gav mig en malande oro var att jag aldrig visste vem som skulle komma in när nyckeln sattes i låset. Jag överdriver inte men det handlade om minst 50 olika personer under 3 månaders hemtjänst. De flesta av dem visste inget om det allra enklaste rutinerna i ett vanligt hem.

– En gång var det riktig allvarlig, säger Karin sakta – och jag ser i hennes ögon hur obehaliga minnena är – de glömde helt enkelt bort mig. De bara inte kom hit en dag. Dagen efter ringde jag och berättade att ingen kommit hit och att jag inte fått någon mat. Det visade sig då att ingen hade varit varit hos mig på natten heller. Jag är diebetiker och behöver rätt medicinering och mat regelbundet. Då var det för mig mycket upprörande när de uppmanade mig att själv försöka skaffa mat. De sa att matlådorna var slut så de kunde ändå inte köra ut något på en gång. Först dagen efter kom – ännu en för mig okänd – person från hemtjänsten. Han ställde in en matlåda. Han varken värmde eller öpnande den.

– Ja, jag skulle kunna berätta mycket mer. Det var helt enkelt berdövligt, suckar Karin Nivebrant. Jag kontaktade bsitåndshandläggaren och berättade att jag flera gånger ringt och klagat hos hemtjänstföretaget utan att något blivit bättre. Efter några samtal med biståndshandläggaren beslöt jag att byta hemtjänstleverantör.

– – –

Karin Nivebrant betonar att hon berättar detta för att andra som råkar illa ut ska förstå att de måste agera själva. Inte ha för mycket tålamod utan se till att hemtjänstföretagets ledning snabbt får veta vad som brister. Och händer det då inget till det bättre ska man omgående byta till ett annat hemtjänstföretag.

– Det kräver att man själv eller med hjälp av anhöriga ligger på ganska hårt, helt enkelt.

– – –

Fr o m 1 maj 2014 anlitar Karin Nivebrant ett annat hemtjänstföretag www.adelaomsorg.se , låt oss här kalla det Näromsorgen. För Karin har det blivit en förbättring från natt till dag. Efter att ha intervjuat Karin Nivebrant om den olycksaliga tiden med det förra hemtjänstföretaget är det välgörande att få en bild om hur det ska och kan fungera.

Näromsorgen bildades för tre år sedan och har ca 120 anställda. På deras hemsida beskrivs ambitösa åtganden med personlig omsorg.

Det intressanta med företaget Näromsorgens målsättning är bl a att erbjuda kontinuitet, den som köper hemtjänsten ska tilldelas ett begränsat antal personer som går hem till samma kund. Det är en trygghetsfaktor som ofta tas upp i massmedia och som Karin Nivebrant särskilt underströk. Känslan av att aldrig riktigt kunna förutse vilka hemvåradare som sätter nyckeln i dörren. Det skapar ingen riktig trygghet.

När det gäller Karins erfarehet av Näromsorgen är de genomgående goda. I princip har samma vårdpersoner hela tiden besökt henne. I veckorna kan det varierera mellan två personer som allra högtst och på veckosluten – och bara då – kommer en tredje vårdare som Karin också lärt känna.

Under de år jag engagerat mig i dessa hemtjänstfrågor har jag hävdat det som många inom företgsekonomi och förtagande säger: man får de tjänster man betalar för. Bilden från offentliga granskningar och i fackpress är samstämmig;  kommunernas tjänstemän skriver i alltför många fall undermåliga anbudsunderlag och i andra fall uppträder de naivt i tron att lägsta priser på svepande anbudsförfrågningar ska kunna ge uthållig kvalitet och värdighet.

Företaget Näromsorgen utmärker sig också när det gäller utbildningsnivå på deras anställda ute på fältet. I Karins fall har deras personal alltid uppträtt korrekt och heller inte haft några svårigheter att fullfulja sin arbetsuppgifter på ett värdigt sätt.

Den goda bidlen av företaget Näromsorgen stärks ytterligare. Just när jag tackat Karin för kaffet och ska  gå säger hon: Jag sa att vi måste bli klara i tid med intervjun, det beror på att jag ska till Drottningsholm idag. Näromsorgen bjuder alla sina kunder på sommarfika där, det ska bli roligt. Om en kvart kommer färdtjänsten och hämtar mig.

Jag önskar Karin Niverbarant en riktigt trevlig dag med nya bekanstskaper. Ute skiner solen. På vägen hem tittar jag upp längs höghusfasaderna och undrar hur många människor som behöver omsorg och som istället får trista och påfrestande upplevelser av dålig hemtjänst. Det handlar i grunden om bra anbudsunderlag, ambitiös kvalitetsuppföljning och bra ledarskap i vardagen. Hur svårt kan det vara?

Ulf Lönnberg