Jag har länge drivit kravet om plats på äldreboende utan biståndsprövning för den som vill och som fyllt 80 år. Mycket bra att KD-ledaren Göran Hägglund i sitt Almedalstal utlovade plats på äldreboende för den som fyllt 85 år. Jag gläds åt att Kristdemokraterna nu satt ned foten i denna viktiga fråga. Jag tar inte strid om 5 års skillnad i ambitionsnivå – jag ansluter mig till gränsen 85 år (i stället för 80 år som jag föreslagit).

Nu gäller det att i kommande regeringsförhandlingar efter valet nå praktiska resultat. Det gäller också i en rad andra avgörande framtidsfrågor som Göran Hägglund lyfte fram på Kristdemokraternas dag i Almedagen.

Jag kandiderar till Riksdagen, bl a på löftet:
Plats på äldreboende utan biståndsprövning för den som vill och som fyllt 85 år.

– – – –
Svar till Jan, en av väldigt många som kontaktat mig i denna fråga (hans text finns längre ner):
Frågan om möjligheterna för de äldsta som vill att få plats på äldreboende engagerar mig sedan länge. Det är en av de frågor som jag har fått mest reaktioner på och kommentarer till – inte minst i sociala medier.

Den övergripande frågeställningen gäller att äldre ska få komma in på äldreboende om de vill. Den frågan löser nu Kristdemokraterna för dem som fyllt 85 år.

Att lagstifta om vad som är ”skälig levnadsnivå” på äldreboende skulle leda fel. Jag har dock själv i offentliga debatter sneglat på de äldres rättigheter i ett LSS- perspektiv. LSS står för Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det var när vågorna gick som högst kring äldre som tvingats överklaga biståndsbeslut, ibland flera gånger, eftersom de uppenbarligen var så orkessvaga och i behov av daglig hjälp att det var inhumant att vägra plats på äldreboende – trots att det var juridiskt hållbara beslut bakom kommuners vägran att ge plats på äldreboende. Men jag har funnit att LSS i sådana fall inte är rätt lösning. Att vara äldre är varken ett handikapp eller en sjukdom.

I ett läge med långtgående och återkommande brister är det politikernas uppgift att analyser, reagera och överväga/genomföra ändringar i regelverket och inte ”bara skylla på att ansvaret ligger någon annan stans”.

Olägenheten med de brister och besvär som uppstått vid biståndsbedömningar om plats på äldreboende har flera kommuner försökt att mildra. Linköpingsmodellen är ett exempel. Den innebär att biståndsbesluten s a s i viss mån delegeras till biståndsbedömmarna. Modellen har kritiserats eftersom den ger utrymme för godtycke, andra har hävdata att den är olaglig.

I och med Kristdemokraternas beslut (se ovan) har sakläget förändrats på ett mycket bra konstruktivt sätt.

Rättighetslagstifning, som LSS, måste förbehållas de allra mest utsatta med funktionshinder.

Äldres rättssäkerhet måste ständigt bevakas och i vissa fall stärkas. De brister som ändå kan uppstå på äldreboenden, så som Jan beskriver dem, ska alltid åtgärdas snabbt och säkert som enskilda ärenden inom resp äldreboende med kommunen som yttert ansvarig.

Jag vill rikta mitt varma tack till Jan och alla andra som håller mig informerad om hur äldreomsorgen fungerar i praktiken. Den frågan släpper jag inte.

Jans kommentar om du inte sett den tråden

Att äldre i särskilda boenden inte vet vilken hjälp de har rätt till när de bor där, att de inte får ett beslut på de hemstjänstinsatser som de ska få när de bor i vårdboenden är sanslöst. Som äldre lämnas man åt boendets budget. Budgeten kan se olika ut, till och med i en och samma kommun, vilket i sin tur påverkar frekvens och omfattning av vilka insatser som boendet kan tillhandahålla med. Det är alltså upp till varje boende att avgöra vad som en ”skälig levnadsnivå”, om man ska få hjälp med dusch dagligen eller en gång i veckan – sådan bedömning i regel anses vara myndighetsutövning. Det är bara biståndshandläggare som genom sin anställning, på nämndens delegation, kan göra sådana bedömningar. Eftersom de äldre inte får ett beslut om vilka insatser, utifrån individuella behov, man har rätt till så kan man inte överklaga. Man kan inte överklaga något som inte finns! Rättssäkerheten för gamla och mycket sjuka människor som befinner sig i beroendeställning, lyser därför med sin frånvaro.