Denna debattartikel är skriven av ambassadör Rasmus Rasmusson. Han utgår från att Sverige har den mest ambitiösa och generösa invandringspolitiken inom EU och ställer frågan; Är det, trots alla insatser med arbetsförmedling, jobbcoacher med mera möjligen något fel på Sverige och svenskarna? (artkeln publicerad i tidningen Kristdemokraten nr 15/10 april 2014)

DEBATT Många av de arbetssökande invandrarna i Sverige har goda kvalifikationer och utgjorde en medelklass i de Hinder varifrån de kommer. Mot det står att Sverige ar sämst bland OECD-länderna att skapa förutsättningar för utrikesfödda i arbete. Är det, trots alla insatser med arbetsförmedling, jobbcoacher med mera möjligen något fel på Sverige och svenskarna?

Ett första problemområde jag vill peka på galler principerna for och urvalet av flyktingmottagning. Låt mig exemplifiera. Den irakiske guldsmeden Said Bustan har skickat sin cv till over 150 arbetsgivare men inte fatt ett enda positivt svar. Enligt en  intervju i SvD Kultur i januari gör han en tre timmar lång resa tur och retur från Hovsjö i Södertälje för att städa på Silja Line i en timme. Han sökte ett diskjobb, men det gjorde 200 andra personer också.

Masoud Mehrabi från Teheran, flygingenjör och utbildad i USA, var i Sverige först städare och nu sedan en tid kvalitetskontrollant; det har gått bättre for honom.

Abdullahi Yusef är trots två ingenjörsutbildningar arbetslös.

Men det finns fina insatser också. Exempel: Sofia Appelgren, vd för och grundare av Mitt Liv som samarbetar med 27 stora företag och organisationer i Sverige, bidrar aktivt till integration. Mångfald i språk, kultur och perspektiv kan utgöra en styrka. Mentorprogram bidrar. Miruna med dubbel juristexamen har fatt jobb.

Varför går det anda sa trögt? Ett svar ger författaren och journalisten Pontus Herin. Svenskar är över lag hämmade, alltifrån kontakten på bussen, snacket på rasten och förmågan att anställa människor med ”fel” namn eller bosätta sig nära någon med ”fel” hudfärg.

Jag minns albanerna som kom till Boxholm som flyktingar undan Enver Hoxhas regim på 1970-talet. De bjöd in sina svenska grannar till sina hem. Men ingen hörsammade inbjudan.

Sverige har den mest ambitiösa och generösa invandringspolitiken inom EU. Manga invandrare/flyktingar ar tveklöst illa utrustade från starten för anpassning till det svenska samhället och arbetsmarknaden, och deras och ”systemets” ansträngningar tar tid att mogna.

Men Sverige och svenskarna har också problem. Det borde finnas möjligheter att åstadkomma bättre möten. Det finns tyvärr också invandrare som väljer att helt eller huvudsakligen leva kvar i sina ursprungsmiljöer och därigenom försvåra integration.

Det finns en klyfta – eller avgrund – mellan Sveriges politiska och humanitära önskan att vara EU:s mest generösa  invandrar/flyktingmottagarland, och förmågorna att i vardagen svara mot denna ambition.

Ett andra problem gäller Sveriges och svenskarnas förmåga som mottagare av invandrare och flyktingar. Rodney Åsberg, solidaritetsarbetare med decenniers erfarenhet från Asien, tillika forskare och docent, tar upp en svår fråga i sin utredning ”Kritik av var marknadsliberala flyktingpolitik utifrån ett internationellt solidaritetsperspektiv”.

Han framhåller att Sverige har ”skapat en gräddfil” genom att ta emot flyktingar som själva gör stora ekonomiska insatser for sin resa, och utestänger angelägna kvotflyktingar i UNHCR:s regi. Visserligen tar Sverige emot ett stort antal kvotflyktingar, men denna volym borde kunna öka på bekostnad av ”gräddfilen”. Ordet gräddfil kan förefalla som en förolämpning men innebörden är klar: 120 000 kronor till en människosmugglare för att föra ett ensamkommande flyktingbarn till Sverige, med senare möjlighet för familjens inträde till tryggheten i Sverige.

Vad ar en ”rättvis” avvägning mellan legala kvotflyktingar och illegalt anlända flyktingar? Vad kan uppnås genom fortsatt och förstärkt fattigdomsbekämpning och demokratifrämjande i de länder varifrån flyktingar kommer?

En tredje fråga utgör en möjlighet och utmaning. Inför 2025 behöver Sverige minst 130 000 nya par händer och hjärtan i vård och omsorg, särskilt äldreomsorg, med ökat antal och andel årsrika i Sverige, och stora pensionsavgångar inom omsorgen.

Hur ska vi föra in alla arbetslösa ungdomar – svenskar och invandrare – i omsorgs- och vårdsystemen, och underförsörjda servicenäringar? Våra nuvarande inhemska resurser räcker inte till.

RASMUS RASMUSSON
fd ambassadör, representant
för demokratinstitutet CEPOST i Kinshasa och Bukavu