Etiketter

, , ,

I SvT:s Gomorron (21 mars) kommenterade Aftonbladets Karolina Fjellborg och musikern Pontus de Wolfe m fl Kents La belle epoque. De beskrev den som en dyster och realistisk bild av dagens samhälle. Vi lever kortsiktigt, tar SMS-lån inför fredagsbestyren, både samhället och vi mår dåligt osv. Karolina Fjellborg anade ett samband mellan bandets lansering La belle epoque just nu och att det är valår.

Pontus de Wolfes analys var tänkvärd. Han menade att nu när mörkrets vindar blåser mår humanisten bättre. Ja, den mår som allra bäst när det blåser motvind, sa han.

Intressant och upplyftande i en tid när medlemstalen i politiska partier, intresseorganisationer och ideella föreningar sjunker och därmed tappar i legitimitet. Undersökningar visar att medlemstappen till trots är det allt fler som prioriterar samhällsengagemang och idéburna aktioner i andra former än de gamla stela folkrörelsestrukturerna. Det många människor prioriterar är löst sammansatt grupperingar, särskilt de projektinriktade där ett konkret mål formulerats.

Pontus de Wolfe är på rätt spår. Det individuella engagemanget finns. Viljan till att agera tillsammans finns också. Det borde mana de stela organisationernas företrädare (i och utanför partiapparaterna) att vårda sin plats i det offentliga samtalet. Vi behöver inte mer propagandistiska slagord som göder kortsiktigheten. Räds inte humanism, värderingsfrågor och existentiell problematisering – när musiker och textförfattare lyfter de svåra, dagsaktuella frågorna lyssnar väldigt många människor.

Politiker och intresseorganisationsföreträdare som filar på egennyttiga slogans i tron att människorna inte kan ta till sig större sammanhang än så, bidrar själva till de kortsiktiga perspektiven och de mörka vindar som lämnar många utanför. Många organisationsproffs underskattar helt enkelt sin nästa.

Lyckas Kent bara rucka rådande trend i humanistisk riktning har de gjort stor (ofrivillig?) nytta under valåret 2014.