Etiketter

, , , , ,

Under rubriken alarmismens år konstaterar ledarskribenten Anna Dahlberg (Expressen idag): ”Ändå är optimismen som bortblåst och ersatt av en tilltagande svartsyn i debatten.” Detta efter att ha pekat ut de positiva reformer med de goda resultat som Alliansen har att redovisa inför valet 2014. Det är inget dåligt utgångsläge för den första borgerliga regering som blivit omvald sedan socialdemokratiernas långa maktutövande omsider började brytas.

Men (v) och (sd) sprider mer än smolk i bägaren, de lyfter fram ömsom fördomsfull och ömsom vederlagd kritik mot företeelser som med rätta engagerar fler än (v)- och (sd)-väljarna. Anna Dahlberg lyfter särskilt fram främlingsfientligheten, skolans kris och utanförskapet bland lågutbildade och utrikes födda.

Nu är det dags för Alliansledarna att utifrån Anna Dahlgrens verklighetsbeskrivning att tänka nytt, fritt och självständigt utifrån sina egna partiprogram.

Alliansens fyra partiledare har alla att ta sitt ansvar och småpartierna har att förhålla sig till Fredrik Reinfeldts strategi att överlappa blockpolitikens diffusa gränssnitt i politikens mittfåra. Han tycks övertygad om att hans seger ligger i att inte utmana väljarna genom att gömma undan ideologiskt särskiljande frågor.

Professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Marie Demker drar den viktiga och oroande slutsatsen att ”När partierna i stället för att ta sig an de centrala konfliktlinjerna i samhället vill profilera sig med trovärdighet och förvaltarskap så främjar de ideologier som förnekar förekomsten av grundläggande intressebaserade skiljelinjer i samhället över huvud taget.” (DN 30 nov).

Det är valresultatet i sept 2014 som lägger grunden för de då gällande partipolitiska realiteterna. Påstådd regeringsduglighet kommer inte för någon av blockledarna vara helt avgörande för att få väljarnas förtroende. Att huka sig för samhällets konkreta konfliktlinjer gynnar ytterlighetskrafterna, något som drastiskt kan komma att rucka Löfvens och Reinfeldts likartade strategiplaner.

Jag stöder min bedömning på att en majoritet av väljarna (Ipsos nov 2013) inte vill vara hänvisade till färdiggjutna blockalternativ i valet 2014. Bland Alliansväljarna är det färre, 43%, medan det bland de röd-gröna är en majoritet som vill slippa blockalternativen på valdagen. Det betyder inte att den traditionella blocktillhörigheten – på ömse sidor – kommer att sakna betydelse i kommande regeringsförhandlingar. Att luckra upp blockpositionerna före valet är inte att avsäga sig ideologiskt och strategiskt motiverade konstellationer efter valet.

Borgarnas rädsla för att framstå som 60-, 70- och 80-talens splittrade opposition mot den effektivt toppstyrda socialdemokratin är idag obefogad. Dagens unga och mogna väljare har erfarenheter av sund växling vid makten. De förstår och förväntar sig att partierna i huvudsak ska vinna sina väljare på egna meriter. Det räcker inte med en Allians som larmar och gör sig till, det fordras fyra partier som agerar tydligt för sin sak.

Jag vill också ha en borgerligt omvald regering efter valet 2014 – men inte till priset av en utslätad mittenpolitik som lämnar samhällets mest utsatta och sköra människor och alla väljare i sticket. Jag kommer att efter bästa förmåga att lyfta bl a främlingsfientligheten, skolans kris och utanförskapet bland lågutbildade och utrikes födda som några av de problem som måste bearbetas för att vi tillsammans ska upprätthålla tilliten till vår välfärdsstat med det sunda näringslivet som resurs.