Öppet brev till kommunalrådet Marie Wilén

Den 5 oktober 2013

Melker Nordgren, 99 år, bor i Heby. Han har mycket svårt att gå. Han vill in på äldreboendet. Det får han inte. Heby kommun har istället erbjudit honom en toaletthink i vardagsrummet. Melker Norgrens familj har vid två tillfällen överklagat kommunens beslut till förvaltningsrätten, men fått nej båda gångerna.

Melker Nordgren har dessvärre många olycksbröder och olyckssystrar runt om i landet. Kommunerna styr sina egna regelverk men de har rätt att göra generella, generösare bedömningar än lagens tvång. Det vet alla kommunpolitiker. Att de usla förhållandena tillåts bestå beror naturligtvis på de oundvikliga utgiftshöjningar som skulle bli följden av bättre omsorg om de äldre.

De rigida reglerna har kommuntjänstemännen i Heby tolkat rätt men ändå blir det fel. Melker Nordgren lämnas i sticket.

Statistik visar att skador – oftast fallolyckor – ledde i Sverige år 2011 till att nästan sju personer dog och 200 lades in på sjukhus varje dag. 65-plussarna är överrepresenterade. De flesta fallolyckor bland äldre sker inomhus och den typiska fallolyckan inträffar på vägen mellan sängen och toaletten och vid av- och påklädning. Melker Nordgren har fallit två gånger, i februari i år låg han på sjukhus i tre veckor.

Humana, etiska och medicinskt starka skäl talar för att en av de enskilt mest angelägna åtgärderna är att förebygga fallolyckor bland äldre.

Även ekonomiska kalkyler talar för det. Enligt Folkhälsoinstitutet (2009) beräknas kostnaderna för fallolyckor till 14 miljarder kronor – nästan fem miljarder i direkta kostnader och ungefär nio i livskvalitetsförsämringskostnader. Det behövs effektiva och förebyggande åtgärder här och nu. Folkhälsoinstitutet beräknar att dessa kostnader ökar till drygt 22 miljarder kronor år 2050 om nuvarande utveckling tillåts fortsätta.

Kommuner kan dock inte fullt ut tillgodogöra sig de ekonomiska besparingar som kommunalt finansierat förebyggande arbete mot fallolyckor genererar. Det står helt klart att äldreomsorgen kräver generösare regler och nya finansieringssystem. Det kan inte lösas isolerat på den kommunala beslutsnivån. Inför valet 2014 behöver vi väljare få partiernas och riksdagskandidaternas besked om reformförslag som i första hand gäller framtida finansieringssystem.

Måttet är nu rågat. Det var Heby som fick bägaren att rinna över, men det kunde ha varit någon annan kommun. Politiskt ansvarstagande kan aldrig outsourcas varken till kommunala tjänstemän eller utförare oavsett om de är offentliga eller privata. Det gäller lokalt, regionalt och nationellt.

I väntan på nödvändiga systemförändringar kan Heby (och i andra kommuner?) införa en riktålder för äldreboende utan biståndsbedömning. Inför en Kod Melker som innebär att alla som fyllt 80 år och som vill få bo på kommunens äldreboende utan biståndsbeslut. På det viset skulle Heby bespara sig svåra biståndsbedömningar. Och förutom preventionen mot olika skador skulle berörda 80-plussare slippa ansträngande och uppslitande överklaganden på ålderns höst.

Om kommunskattebetalarna i Heby ger kommunalrådet Marie Wilén sitt stöd för en sådan åtgärd återstår att se. Men redan nu Marie Wilén ge sina väljare ett vägledande svar.

Detta skriver jag i eget namn utan att ha hunnit förankra i Kristdemokraternas Seniorförbund där jag är ledamot. Jag kommer att driva frågan där och i andra kanaler. Jag har inga externa partipolitiska uppdrag, bara tre partiinterna uppdrag varav min plats i Seniorförbundet är ett.

Stockholm som ovan
Ulf Lönnberg