Etiketter

Intressant att den instrumentella kultursynen hos oss idag blir allt mer nyttoinriktad på hälsa och rehabilitering. Genom historiens gång har vi många exempel på instrumentell kultursyn syftande till att styra, främja och hindra idéer och konstnärliga uttryck som av makthavare uppfattats som kritiska eller omstörtande. Sådan styrning har dagens svenska kulturpolitiska talesmän lätt att ta avstånd ifrån, dock utan att se beröringspunkter med sin egen hälsoinriktade nyttosyn på kulturens plats i samhället.

Om nyttoaspekter och marknadskraften var kulturens enväldige domare skulle många människor aldrig komma i kontakt med de kulturyttringar som efter hand skänkt dem personlig utveckling och – till och med – en del av meningen i livet. Det
gäller allt från barnets första kulturmöten till den professionella elitens kulturgärning. Politiker ska inte lägga sig i kulturutövarnas uttrycksformer,
analyser och samhällspåverkan. Kulturpolitiker av rang har att skapa legala
förutsättningar som främja offentliga och privata finansieringsformer med olika
inriktningar där de instrumentella måttstockarna har en underordnad roll.  En ljuspunkt är ändå att det som från början kallades portföljmodellen tvingat politiker till kulturpolitiska samrådsgrupper och att politikernas armslånga avstånd till enskilda beslut om olika verksamhetsbidrag ökar. Dessvärre missar ännu många kulturpolitiker denna viktiga färdriktning. Här finns plats för kulturpolitisk profilering och kanske ökad valframgång 2014.

Ovanstående utgör också underlag för min kommentar till Brometerns ledare ”Kultur på ofri grund”