Företag som vill sponsra kultur ska utveckla mer noggranna metoder för att precisera motprestationens form och innehåll som i sin tur motiverar transaktionen från företaget till kulturaktören (i lagens mening). Klyschor om att Hamlet inte kan ha en företagslogga på sin mantel duger inte... Som jag ser det bör motprestationer i lagstiftarens mening kunna bestå av annat än plakat; kanske samarbetsprojekt där finansiären för eget marknadsföringsbruk köper föreställningar, utarbetar studiematerial för sina egna internationella befattningshavare som i sin gärning har utbyte av orientering i berörd pjäs, musikstyckes eller konstverks djupare dimensioner. Så länge skattemyndigheterna accepterar stora avdragsgilla belopp för små reklamytor på svåravlästa underlag (springande spelare, sekundblinkande loggor på rinkens sarj mm) torde prissättningen på de kultursponsrade motprestationerna inte vara ett huvudproblem. Skattemässig motprestation ska inte förväxlas med konstnärlig frihet. Genom att problematisera konstutövares upplevda "frihet" i under offentlig finansiering läggs fokus på rätt konfliktyta: Omsorgen om ovillkorlig konstnärlig frihet och behovet fler finansiärer inom kulturen i vid mening.
Läs gärna SvD idag