Enligt SKL (Svenska Kommuner och Landsting) krävs det stora skattehöjningar om den offentliga sektorns välfärdstjänster ska upprätthållas på dagens nivå. Det handlar om 10 kronor fram till 2035.

Att  orsaken främst är demografisk och att andelen äldre ökar samtidigt som antalet i arbetsför ålder stagnerar är fakta som de flesta kan ta in.

Nivåer och fördelning av välfärdstjänster måste omprioriteras till förmån för de allra mest utsatta. Det betyder att generella nivåer sänks och att kriterier för behovsprövade insatser justeras.

Dags för partierna att skissa på vilka skattehöjningsnivåer de anser acceptabla och vilka konkreta nedskärningar i välfärdstjänsterna de ser som nödvändiga.

När krismedvetandet var som störst på 1990-talet gav politikerna skattehöjningsbesked i valdebatten. Men utan akuta krislägen ska väl underbyggda analyser och ansvarstagande för nödvändiga justeringar kunna luftas. Kanske fler väljare än vad politikerna tror kan ta budskapen till sig.

Politikerna bör inte komma med ännu ett förslag om en blocköverskridande överenskommelse. Sådana är tillfälligt befogade i kris- och krigstid men blir kontraproduktiva när det viktigaste blir att vara överens oavsett innehållets kvaliteter. Skolfrågan är ett bra exempel på det.

Sådana överenskommelser blockerar den partipolitiska idéutvecklingen inför valet 2014.

Vem tar täten?